Ett värmande GOTT NYTT ÅR!

Det gamla året brinner sakta ner...

En lunch hos goda vänner, som bor i ett vackert hus från 1883 på Söder, inspirerade mig att tillönska mina läsare ett gott slut på 2019 och en god början på det nya året. Bara två dagar kvar på 2019, som jag avrundar med några rader av Elsa Beskow:

"Tack du kära gamla år,

som så trött på tröskeln står

och är snart ett minne!

Nya år,

kom med fröjd och sol och vår

och ett tacksamt sinne!"

Låt oss glänta på fönstret mot 2020-talet, där vi bland annat kan ana den nya Slussen, Stockholms hjärta, under uppförande om hörnet av Renstiernas Gata och Katarinavägen. Kräver dock kikare till hands. 

... och snart öppnas fönstret till ett nytt år.

Dan före dan före dan

Saknas: fönsterutsikt med julesnö!

Bedrövligt är det minsta man kan säga om det förannonserade julvädret i Stockholm: mera regn och lervälling. En klimatkarta över Sverige visar att snögränsen i landet just nu befinner sig vid det som etnologerna kallar för "fäbodgränsen", dvs Dalälven. Söder därom: barmark och daglig påfyllnad av vattenmagasinen (som bör vara mättade vid det här laget). 

Det är bara att bita ihop och placera ännu en julstjärna på fönsterkarmen för att slippa se eländet utanför. Men jag slår vad om att efter nyårshelgen så kommer frosten att slå till och den försenade julesnön falla över släckta julgranar i staden. Tills dess önskar jag alla följare och sporadiska läsare en mycket

GOD JUL!

Återkommer efter helgdagarna.

Gems Weekly Photochallenge: Återblick

En bråkdel av ärvda återblickar.

Veckans tema för Gems Weekly Photochallenge är ÅTERBLICK. Så bra! Då kan jag passa på att skicka ut ett nödrop i cyberrymden: Vad ska jag göra med alla dessa ÅTERBLICKAR i form av fotoalbum och kartonger med lösa pappersfoton? För att inte tala om kassetterna med diabilder från 1960-talet och framöver, prydligt staplade i källarkontoret. Min pappa älskade att visa dem på duk med hjälp av en för länge sen kasserad projektor. Men vad ska arvingen ta sig till med dem?

Jag ärvde inte bara föräldrarnas, utan även ett antal barnlösa släktingars ÅTERBLICKAR, innehållande ett stort antal oidentifierbara människor. Man skrev sällan fototexter med angivandet av namn, plats och årtal. Ändå kan jag inte förmå mig att gå ner till soprummet med dem; det skulle kännas som att ta livet av en älskad moster eller morbror en gång extra. Dessutom har de ett historiskt värde som originaldokument. Som t ex fotografierna från finska fortsättningskriget (1941-44):

I korsun 1942

Valkeäjärvi 1942

Och så ett efterkrigsbröllop, men från vilket år? Jag kan bara gissa, och är glad att jag ännu kan identifiera de flesta på bilden. Men vem gör det efter mig?

Äntligen fred! Nu väntar ett hem i det krigsskonade Stockholm...

Tack och lov har jag skött mina egna album lite bättre. Här sitter jag i en sightseeingbåt på Seine i Paris sommaren 1965. En ÅTERBLICK på en upplevelserik sommar, då jag ständigt var förälskad.

Hårvård vid Pont de l'Alma, 11 juli 1965. 

Främlingar på buss

Med Kungl Slottet i bakgrunden.
Fotograf: Peter Gullers, 1976. Från Spårvägsmuseet SM 2044-2

Vid Fridhemsplan steg han på, glad och pratsam, på ädel-göteborgska. Slängde sig med rask nonchalans ner bredvid en blek medelålders kvinna framför mig på "invalidsätet", och jag trodde först att de båda kände varandra, eller att det möjligen rörde sig om en "blind-date" på stan. - "Vi ses på fyrans buss kl 16.00; jag sitter längst fram och har en brun päls." Men nej, snart förstod jag att paret var helt obekanta, eftersom den glade mannen, som till fullo behärskade tekniken med främlingskonversation, både ställde frågor och underhöll med egna berättelser. 

- "Här i Stockholm hade ni jättekul på den tiden jag var ung. Å, vad vi göteborgare avundades er! Ni hade Metropol, Swing, Sunside, Lorry och Nalen. Nalen! Där var jag aldrig! Vart brukade du gå?"

Den blyga damen viskade något lågt. Nej, hon hade aldrig varit där som ung. Hennes föräldrar tillät inte utespring.

- "Ha! tänkte jag. - "Du skulle ha frågat mig i stället!"

Så mannen övergick i stället till studentminnen från det glada sextiotalet, och redogjorde grundligt för väl bekanta ritualer som jag kände igen (se tidigare blogginlägg från 17.5.19). 

Jodå, visste hade damen tagit studenten. - "Vad hade hon gjort sedan?" - "Jo, hon hade gått på Socialhögskolan i Stockholm och blivit socionom". - "Typiskt min generation", tänkte jag, "alla ville gå på Sopis då. Förmodligen ångrade de sig senare. När de satt fast i Tenstas problem".

- "Aha, var låg Socialhögskolan på den tiden? Vid Sveaplan? Känner du NN som gick där 1966?"

Nej, det gjorde inte damen, och skruvade besvärat på sig. Det började likna polisförhör, i synnerhet när bänkkamraten också förhörde sig om var hon hade hon hade arbetat och vart hon var på väg. Förmodligen började hon känna sig skäligen misstänkt för något obekant brott, och det var med lättad min som hon sade adjö och steg av vid Odenplan. Hon skulle hämta hem sin hund.

Den nytre göteborgaren satte sig till rätta igen och fäste blicken på mig. Men innan han hann öppna munnen, fick jag en ingivelse:

- "Du glömde att nämna Bal Palais. Som hade två dansgolv!"

Han stirrade förbluffat på mig, och skrattade till.

- "Men Nalen då! Var du på Nalen nångång?"

- "Om jag var! Men mest på slutet innan de stängde".

Han suckade avundsjukt.

- "Jag är göteborgare och ääälskar Stockholm".

- "Och jag är stockholmare och älskar Göteborg. Så vi kan väl byta då?"

Pling! Nu reste sig mannen för att kliva av, men först måste han utröna vart jag var på väg och var jag bodde. - "Du bor väl på fina Östermalm?"

- "Nej, på Gärdet i en hyresrätt."

- "Ja, jag bor här i arbetarkvarteren", svarade han, och slog ut med armarna mot mörkret i Sibirien.

- "Där har jag också bott. Och stormtrivts".

Den okände mannen klev av med ett snett leende, och stegade iväg mot Stadsbiblioteket för att förnöja personalen där. 


När jag kom hem, spelade jag "Strangers in the Night" med Frank Sinatra. Från 1966, då danspalatset Nalen sjöng på sin sista vers. 

Kö framför Nalen på Gata Regerings 74,  år 1964.
Foto: Jan Holmlund, Pressens bild.