 |
| Rödhake, akvarell av Nikolaj Peters, 1794. Bild från Wikipedia. |
Gamla föremål har en alldeles egen själ upptäcker man efter att ha ägt dem ett antal år. Så var det med min rödvita järncykel från 1940-talet, som jag trampat omkring på i tio år ute på landet. Jag döpte den till "Rödhaken" efter den livskraftiga lilla sångfågeln Erithacus rubecula, som enligt folktron även är lyckobringande. Rödhaken inköptes begagnad av en cykelhandlare i Årsta våren 2008 för dyra pengar för att sen fraktas ut till ön med Waxholmsbolaget.
Vilken sorg när denna kära kamrat började åldras och falla i bitar häromåret. Först lossnade pakethållaren och skramlade som en skördetröska med lösa skruvar. Sen ramlade fotsteget av och omöjliggjorde all parkering utanför cykelställ. Därefter började sadeln ge vika och luta brant framåt med risk för att bli avkastad över styret. Och i våras - ack, en rejäl punktering i det slitna bakre ballongdäcket... Min hyresvärd skakade bekymrat på huvudet: - "Finns inte slangar till såna modeller längre"
Vad återstod? Jo, öns återvinningsplats för järnskrot, trä, metall och glas, en synnerligen dyster kyrkogård för avlivning av Rödhakar och andra trotjänare.
Efter att ha cirklat kring återvinningsstationen i flera veckor, gjorde jag slag i saken och ledde Rödhaken till skrotning en lördagsförmiddag, då det var öppet. Det kändes som att gå till veterinären med en sjuk familjehund. - "Ställ den där borta", sade en ung flicka i gul jacka och pekade. Sagt och gjort. Med gråtklump i halsen lämnade jag Rödhaken lutad mot en jättecontainer, och jag tyckte att den såg tillbaka på mig med förebrående blick. Jag skyndade mig snabbt till affären för att köpa tröstgodis.
Naturligtvis ångrade jag mig. Jag mindes inköpstillfället tillsammans med min pappa, och hur jag triumferande trampade hem mitt fynd genom stan. Så jag tittade in på återvägen hem - och fann att cykeln var borta! - "Skyll dig själv...", mumlade jag, men frågade ändå flickan i gul jacka.
Och det visade sig att ön ägde en till cykelreparatör förklädd gud, som hade råkat komma förbi och fått ögonen på min övergivna Rödhake. Ett alldeles förträffligt reparationsobjekt för hans skickliga händer, som han genast lade vantarna på. Raskt bad jag om namn och telefonnummer, och ilade med andan i halsen till den okända adressen på ön. Och vad stod triumferande i trädgården och nästan log emot mig? Jo, Rödhaken, cykeln som vägrade att dö.
Nu står den nyreparerad, rentvättad och välsmord på sin vanliga plats invid stugväggen efter att ha kostat mig en bråkdel av inköpssumman. Dessutom försedd med en hjälpsam cykeldoktor, som lovat rycka in igen vid behov.
Visst har Rödhaken något trotsigt och livskraftigt över sin näbbiga uppsyn?
 |
| Av okänt märke, men med 28 tums ballongdäck. |
