 |
| Inte Sveriges ansvar, utan hemländernas. |
Här kommer ett förmodligen icke politiskt korrekt inlägg i en debatt, som inte pågår, eftersom missförhållandena har "normaliserats" eller tystats ner. Jag blev nämligen ursinnig idag, när jag såg - än en gång - hur en av stans tiggande romer tog sikte på och pressade en medelålders ensam kvinna på tunnelbanan. En svensk kvinna i min egen ålder, som trängdes upp mot tågdörrarna av en envis romsk kvinna med mugg och tidning i handen.
Offret försökte värja sig genom vänligt tilltal, en sinnebild av en god medmänniska med empati och engagemang - precis en sån som ideligen efterlyses på de liberala tidningarnas kultursidor. Jag hörde lösryckta fraser, avsedda att uppmuntra och blidka, men tänkte att själv skulle jag aldrig ha besvarat den romska kvinnans närmanden. Hon hade något hårt och skoningslöst i sina anletsdrag, och man märkte att hon inte tänkte släppa greppet om sitt offer i första taget. Mycket riktigt - de steg båda av vid samma hållplats som jag, och följdes åt på perrongen, i rulltrappan, i hissen upp mot gatuplanet. Den romska kvinnan klängande som en extra ryggsäck på den andra.
När jag kom upp dit med en annan hiss, sprang jag direkt på paret, och det var då jag ilsknade till: jag hörde nämligen romskans offer be om ursäkt för att hon inte hade några pengar att ge bort. - "Det är lite svårt den här månaden", vädjade hon, nu röd i ansiktet och med förtvivlad blick.
Jag vet inte hur det slutade - kanske hängde förföljaren med ända till hemmaporten - men jag greps än en gång av avsky för fega tiggare, som väljer ut sina offer bland pensionärer och ensamma kvinnor. Har aldrig sett en stadig svensk man bli hotad med en knuten näve eller svuren åt, när tiggarna tar rygg på resenärer i T-banans spärrar. (Jag fick en gång en hel romsk familj efter mig i spärren). Nej, då kan situationen bli för farlig.
För dessa fräcka tiggare är vi svenskar inget annat än vandrande penningautomater, och det dolda hotet finns där i varje möte och kontakt. För att citera en fras ur Goethes dikt Der Erlkönig: "Und bist du nicht willig, so brauch' ich Gewalt" ("Och vill du inte, så brukar jag våld").
Ska det krävas dödsoffer innan vi får ett nationellt tiggeriförbud i Sverige? Varför är medborgarnas rättmätiga krav på trygghet på gator och torg så försumbart? Kan det möjligen bero på att beslutsfattande politiker bor inom "gated communities" och aldrig åker tunnelbana eller buss till jobbet?
Men gnäll då inte om Sverigedemokraterna blir största parti i riksdagen i årets val.
