fredag 17 maj 2019

Studentnostalgi



Den 6 maj, 1968. I väntan på utsläpp. Mössan ännu inte på plats.

Snart är det dags igen, det årliga utspringet av färska studenter.  Lastbilar med skrikande ungdomar, hårdrockmusik och sprutande buteljer. Vi gamlingar skakar på huvudet, tacksamma att redan ha avverkat denna passagerit, och framför allt: att det var så mycket roligare förr! Aldrig jag skullle byta ut min studentdag mot något som påminner om dagens firande.

Forna tiders studentexamen enligt 14 kapitlet i skolstadgan var en "examen rigorosum" (vilket också broderades på min abiturienthatt, se bild). Hela sista ringen  var en enda lång raksträcka mot studentskrivningarna på våren och det muntliga förhöret i minst tre ämnen. Eftersom 1968 års studenter var de sista, så fanns inte chansen att gå om och återkomma året därpå. Den efterföljande årskursen tog i stället "grund-denten", som vi elakt sa. 



Den sista abiturienthatten. Rosetter och tofsar angav betygen
 i studentskrivningarna. Stor tofs: A. Rosetter: AB.
 Ett ben: B. Den röda tofsen är "klasstofs". 

Inte bara skrivningarna var viktiga, utan även de föregående ritualerna, som varje läroverk med självaktning höll sig med. I vår skola ägnade vi oss åt diverse hyss:  sydde abiturienthattar, gick på tysta led utmed Hammarby-kanalen och kastade i kopparpengar och teg sedan resten av dagen (till lärarnas förtvivlan). Men så hade man gjort sedan 1945. Det kallades för "stamp", och är förmodligen avskaffat idag, då ingen behöver ta till magi för att klara sin  gymnasieexamen. Ett annat förbud var att aldrig, aldrig sätta på sig en studentmössa  innan censorskollegiet sagt sitt. Gjorde man det, var man "körd", som det heter idag.



Viktigt med vinfläckar på en gammal mössa.

Efter en lång och nervig dag fick vi äntligen springa ut med rektor i spetsen och avhämtades i diverse åkdon, mestadels lövade lastbilar, men en och annan i sportbil, grävskopa eller dragkärra. Dock: En student per flak, ty där skulle familjen, släkten och vännerna också få plats.  Och det enda "skrål" som hördes var studentsången, ingen dunka-dunka-musik.








Festen hemma var den roligaste jag upplevt. Alla som förekommit i mitt nittonåriga liv kom dit (utom tyvärr min bänkkamrat, som var hemma med sin fest) och gladde sig med mig. Inte en tanke på att  lämna mina gäster för att dra ut på stan, vaska champagne och bada i fontäner. Vid dagens studentfester är ofta huvudpersonen frånvarande; hen är tillsammans med klasskompisarna och återvänder i gryningen för att uttröttad öppna gästernas kvarlämnade offergåvor.


Var student -68:as framtid mer ljusnande än dagens? Nja, inte omedelbart; tunneln till ljuset var lång. Först skulle vi utsättas för allehanda köer. Köer till utbildningsplatser, till jobb, till bostäder, till dagisplatser (så småningom) - ja, allt. Vi var fortfarande för många fyrtiotalister, och idag köar vi till äldreboende och vårdplatser. I förhoppning om att hinna fram i tid.













måndag 13 maj 2019

Gems Weekly Photochallenge: STATY



Ryttarstaty av Gustaf Mannerheim (1867-1951),
på Mannerheimplatsen,  intill
 Helsingfors konstmuseum Kiasma.


Ännu en utmaning från Gems Weekly Photochallenge, som jag kan svara på, nämligen STATY. Och då passar det bra med ett foto av Anettes och mitt lunchsällskap vid museet Kiasmas uteservering i somras, Finlands marskalk Gustaf Mannerheim, till häst. Statyn är utförd av skulptören Aimo Tuikiainen och invigdes på Mannerheims födelsedag den 4 juni 1960. Då hade han varit död i nio år, så minnesmärket restes inte för tidigt.

Nu rider han högt ovan folkhavet på Mannerheimsplatsen, onåbar och avlägsen, med blicken riktad långt bort i fjärran. Finlands berömde son, som i Sverige mest är känd för sin roll som överbefälhavare under finska vinterkriget (1939-40) och fortsättningskriget (1941-45). Under åren 1944-1946 var han dessutom landets president. Åtskilliga biografier har skrivits om Gustaf Mannerheim - i databasen Libris listas 269 st - på olika språk, inte alla odelat positiva. Men som min kusin säger, så tycks människan bakom hjältelegenden, i likhet med Raoul Wallenberg, vara svårgripbar och väcka en del frågetecken. Kanske därför helt logiskt att låta honom distansera sig 11,7 meter över marken i brons och på en sockel av röd granit.

Desto mer mänsklig och markbunden ter sig marskalken på det privatfoto som finns inklistrat i ett släktalbum. Ett snapshot, som troligen någon av mina morbröder tog vid fronten under fortsättningskriget. Tyvärr kan jag inte få veta vem av dem, som tog tillfället i akt, eller när och var fotot togs. Men nog ser Mannerheim bekvämare och mer avslappnad ut här än på ryttarstatyn i Helsingfors.



Fältmarskalk Mannerheim under finsk-ryska
fortsättningskriget(1941-45).
Privat foto ur släktalbum.











Butiken som helst inte sålde

  Vårrengöring. Fri bild från Pixabay.com När jag drar omkring på min motvilliga dammsugare hemma inser jag att den sjunger/suger på sista ...