Här börjar den svenska filmhistorien!

Entrén till Filmstaden. Om denna port kunde tala!

Victor Sjöström, Mauritz Stiller, Greta Garbo. Ingmar Bergman och många därtill - alla har de trätt in genom den välbevarade porten till Drömfabriken,  Stockholms eget Hollywood på Greta Garbos väg 3 i Råsunda. Här spelades det in över 40 filmer under åren 1920 till 1973, och idag har Stiftelsen Filmstaden Kultur åtagit sig att bevara och tillgängliggöra resterna av det filmhistoriska arvet. Nästa år är det hundraårsjubileum, och man planerar redan för olika publika evenemang. Då blir det dags att återkomma och ta del av dessa, men i söndags var det premiärvisning för min del.  

En kunnig och ambitiös guide lotsade det lilla sällskapet, som trotsat regn och dimma, runt området, där det ursprungligen legat en strutsfarm (!). Men 1919 började byggbolaget Kreuger & Toll (ja, just den Ivar Kreuger!) att uppföra lokaler och ateljéer efter ritningar av arkitekt Ebbe Crone, och allt stod färdigt att tas i bruk 1920. Då och där tog svensk filmhistorias första guldålder vid, när Victor Sjöström spelade in klassikern "Körkarlen", fortfarande berömd för sina suggestiva dubbelexponeringar.

Vid kameran fotograf Julius Jaenzon, som hängde med ända in på 1940-talet som fotograf och regissör.

Strax efter entrén möts besökaren av Bengt Ekeroth från "Sjunde inseglet". Nej, fel, inte den här gången, nu var valet fritt!

- "Jag har länge gått vid din sida..."

Framför Lilla Ateljén står Peter Lindes skulptur "Teatervagnen", invigd 2015, även den inspirerad av densamma film. Man igenkänner Ingmar Bergmans anletsdrag hos Riddaren, men Döden lär ha fått Pablo Picassos fysionomi, enligt guiden.

Efter den kylslagna rundvandringen var det skönt att krypa in i Portvaktsstugans café, där en gång en barsk portvakt härskade, tillsammans med en bastant schäferhund. Hans huvudsakliga uppgift var att hålla autografjägare på behörigt avstånd, men för oss var det inga problem att stiga in.

I som här inträden, hys hopp om....

... kaffe med nygräddade våfflor!

Serverat på gammaldags porslin med kaffekanna och gräddsnipa. När drack man senast sitt kaffe i något annat än en mugg?

Altare för tillbedjan

I ett hörn av lokalen hade man upprättat ett filmhistoriskt "reliktskrin" med föremål, foton och en gästbok. Mycket vackert! I efterhand undrar jag förstås vem den slitna portföljen hade tillhört. Jag gissar på Victor Sjöström, som jag sett på foton med en liknande, men det är nog bäst att återkomma för koll och då även skriva in sig i gästboken. 

Vänmedlem i Stiftelsen tänker jag absolut bli.

Den oförlikneliga Bang

Barbro Alving (Bang) 1909-1987.

Jag sitter och skriver detta iförd basker och med en fejkcigarett i mungipan, och endast med möda har jag lyckats avhålla mig från att kånka upp min handdrivna Facit, modell 1964, från källarkontoret. Men den är ju inte, gu'bevars, ansluten till word wide web, till skillnad från Acer-lådan.

Faktum är att jag har blivit så förälskad i Bang - "Käringen mot Strömmen" -  Barbro Alving, den oförlikneliga, reportern, författaren, människan, fredsaktivisten, feministen, mamman och vännen. Med mera. Inte nog med det: Bang bodde också i många år bara ett stenkast från min nuvarande bostad, i dåvarande Yrkeskvinnornas Kollektivhus, byggt 1939, på Furusundsgatan 9, Gärdet.

YK-huset under uppförande 1939.
Fotograf okänd enl. uppgift från ArkDes digitala museum.

Det så kallade YK-huset uppfördes 1939 som ett kollektivhus i den myrdalska andan med barnstuga, restaurang, gymnastiksal och mathiss, för medlemmarna i Yrkeskvinnornas Klubb (grundad 1931). Dit flyttade Bang 1940 med dottern Ruffa, två år, och livskamraten Loyse Sjöcrona. Spanieln Bongo hörde också till familjen, och förekommer ofta i "Käringens" muntra kåserier från sommartorpet i Roslagen. 

Bang odlar sin (ord-)trädgård i skrivarstugan.
 - "Skrev en Käringen", noterar hon efteråt i dagboken.
Fri bild från nätet.

Bang inte bara var en övertygad feminist; hon levde konsekvent som en sådan också. Bredvid henne ter sig 68-rörelsens kvinnobulletinister som en samling bortskämda småflickor. Jag undrar vilken ställning Bang skulle ha tagit under Meetoo-rörelsens värsta orkaner hösten 2018? Förmodligen hade hon fördömt bevisliga övergrepp, men vad gäller den pressetiska sidan hade nog denna genuina humanist och människovän reagerat mot de oförsonliga mediadreven. Det visar, om inte annat, hennes solidaritet med Ingrid Bergman, skamligt behandlad av svenska pressen vid sin turné  med  "Jeanne D'Arc" på Stockholmsoperan 1955.

En journlistisk legend i klass med Martha Gellhorn och en stilist med ett både varmt och glasklart tonspråk. Nej, sådana föds bara en gång per århundrade, och numera får läsarna vänja sig vid både språk-, stav- och faktafel i medierna. 

Jag tillägnar novembers sista ros, som blommar på Furusundsgatan, den oförlikneliga Barbro Alving och tar av mig baskern i vördnad för hennes mod, intelligens och värme.

"Så snart en kvinna tänker någorlunda snabbt kallas det intuition".

(Barbro Alving)