torsdag 25 juli 2019

Gems Weekly Photo Challenge : Blomma



Långstrand på Runmarö


Veckans fototema är "BLOMMA", och då min skärgårdstomt mest består av sten och pinnmo, så får jag bege mig ut på ön för att hitta något som blommar. Och när termometer sakteligen stiger upp mot +30 grader, så är det till vattnet man dras. Här ett smakprov på blommande skärgårdsklippor med vilda vackra växter.

Kan inte låta bli att även publicera min väninnas utsökt vackra foto av mogna smultron från hennes sommartorp i Enköpingstrakten. Dess vita blommor har i år lyckats producera något verkligt ätbart och läckert. 




Foto: Judith Monk, 2019.









onsdag 10 juli 2019

Gems Weekly Photo Challenge: VISA



Interiör från konditoti Fazer i Helsingfors


Veckans fotoutmaning från Gems är ordet "VISA", och eftersom jag inte är någon sångare, varken av visor eller opera, så använder jag mig av verbet "visa" i betydelsen "exponera". 

Förra sommarens tripp till Helsingfors innebar bland annat ett efterlängtat besök hos klassiska Fazers konditori, vars hyllor dignade av läckerheter och frestelser, så oemotståndligt och skamlöst uppvisade. 

Här faller jag för frestelsen och visar resultatet:











Trots dessa oblygt uppvisade sockerbomber gav stadens invånare ett vältränat och slankt intryck. Kanske försvinner överflödet under regelbundet bastubadande?








onsdag 3 juli 2019

Sommarprat och sommarpratare



Uppländsk sommaräng. Foto: Judith Monk, 2019.

Sommarpratarna på P1 är i full gång, och som vanligt av skiftande kvalitet. Gemensamt för samtliga är dock det ensidiga och förutsägbara musikvalet, som tvingar lyssnaren att stänga av så fort det första rockskriket når öronen. Men - en pärla till sommarpratare har vi kunnat åtnjuta i år: Anders Hansen, läkare, psykolog och författare, som sommarpratade den 25 juni om hjärnans behov av rörelse och motion.

"Motion"... finns det något tristare och mer uttjatat ord idag? Alltid detta "träna, träna, träna" som ett mantra och bot för livets alla besvärligheter. Springer du Stockholm Marathon så botar du både magsår och depression. -  "Löpningen blev min räddning!", utropas det från löpsedlar och rubriker, när någon benskör sjuttioåring lyckats pina sig igenom Tjejmilen. - "Trrränar du ordentligt?" frågar husläkaren, när man söker för utslag i ansiktet. Språngmarsch på innerstadsasfalt, iförd lycradräkt och med stegräknaren runt magen, har blivit stadskulturens voodoo.

Men Anders Hansen tar ner begreppet "motion" till en hanterbar nivå. Alla har inte en kropp och benstomme som passar för löpning, men en halvtimmes promenad orkar de flesta med. Samtidigt kan man  Stänga Av Sin Mobil (en försiktig uppmaning som allt oftare viskas fram i media) och träna Närvaro I Nuet. Kräver dock en viljeansträngning av heroiska mått att inte ta upp mobilen för att  skrika "puss, puss" efter femhundra meter. 

Egentligen är det fullt förståeligt att våra hjärnor mår bra av rörelse och nytt tillskott av syre. Stillasittande är död - för hela kroppen och dess inre organ. Problemet är bara när all form av rörelse ska expertifieras och göras till en lönsam (och tråkig) bransch. En cykeltur med fågelsång i öronen, en meditativ skogspromenad på egen hand eller att köra handgräsklipparen på torpet ger ingen avkastning i pengar åt annan part, till affärsmännens sorg. Men väl egen tillfredsställelse och rörelse som orkas med. 

Anders Hansen talar förnuftets och måttfullhetens ord - tack för det! Jag har just läst och rekommenderar hans senaste bok "Hjärnstark". Doktor Hansen förklarar invecklade fakta på ett lättsamt och begripligt språk, som jag hoppas ger honom pris som Årets Folkbildare i framtiden.

Så - rör på dig! I din egen takt och efter ditt eget val. Jag kallar det numera för att "hansenera", eller "ta en Hansen".




Här kan man "trrräna" på ett lustfyllt sätt.
 Foto: Judith Monk, 2019.






tisdag 11 juni 2019

Gems Weekly Photochallenge: FODRAL



Audrey Hepburn i "Frukost på Tiffanys" från 1961. 



Veckans tema för Gems Weekly Photochallenge är FODRAL, vilket får mig att minnas 1960-talets eleganta FODRAL-klänningar, och vem kunde bära upp dem bättre än Audrey Hepburn? 

Inför min brors bröllop våren 1965 skaffade jag mig själv en glittrig turkos fodralklänning, som dock ej blev fotodokumenterad. Det blev däremot min väninna Ingrid i en liknande ny klänning samma år. På bilden är hon bara 16 år - vem kan tro det om denna ärtiga tjej?










,

fredag 7 juni 2019

Rosor, kyssar och döden. Fritt efter Maria Lang




Galärvarvskyrkogården, våren 2018.

Så här års brukar mycket av min tid ägnas åt att sommarplantera och försköna släkt- och familjegravar på olika kyrkogårdar i stan. Länge hade jag tre stycken på tre olika kyrkogårdar att ta hand om, och jag for runt som en skottspole  med plantor, krattor, spadar och näringsflaskor. Nu har en kusin tagit över ansvar och gravbrev för en av dem och sköter den med all ära. Dock återstår två, varav en på 240 x 120 meter, som är tämligen växtkrävande.

När jag står där på knä, gräver och vattnar, så brukar jag för det mesta vara ensam på kyrkogården. Att hedra sina avlidna nära och kära med regelbundna besök och kärleksfull blomsterplantering blir allt mindre vanligt bland stressade storstadsbor. Man har händerna fulla med de ännu levande, och en minneslund är väl alldeles utmärkt att kasta ner askan i. Då har man ingen gravplats som måste vårdas och skötas - så bra! Och de avlidna minns man väl ändå. Eller påminner sig om då och då.

Stackars dem! Själv vill jag inte vara utan dessa kära plikter, och de tysta samtalen som jag för med anhöriga som betytt så mycket för mig. Jag tror och känner att de lyssnar och förstår i mycket högre grad än de flesta andra ovan jord. Dessutom vet jag vart jag själv ska ta vägen en dag. Inte kastad i någon grässlänt bland andra okända människor, utan bland mina allra närmaste. 

Som storstadsbo har man tillbringat större delen av sitt liv i trängsel och anonymitet, och det vill man inte ta med sig ända in på kyrkogården. 




Sista bostaden, smyckad för sommaren.








fredag 17 maj 2019

Studentnostalgi



Den 6 maj, 1968. I väntan på utsläpp. Mössan ännu inte på plats.

Snart är det dags igen, det årliga utspringet av färska studenter.  Lastbilar med skrikande ungdomar, hårdrockmusik och sprutande buteljer. Vi gamlingar skakar på huvudet, tacksamma att redan ha avverkat denna passagerit, och framför allt: att det var så mycket roligare förr! Aldrig jag skullle byta ut min studentdag mot något som påminner om dagens firande.

Forna tiders studentexamen enligt 14 kapitlet i skolstadgan var en "examen rigorosum" (vilket också broderades på min abiturienthatt, se bild). Hela sista ringen  var en enda lång raksträcka mot studentskrivningarna på våren och det muntliga förhöret i minst tre ämnen. Eftersom 1968 års studenter var de sista, så fanns inte chansen att gå om och återkomma året därpå. Den efterföljande årskursen tog i stället "grund-denten", som vi elakt sa. 



Den sista abiturienthatten. Rosetter och tofsar angav betygen
 i studentskrivningarna. Stor tofs: A. Rosetter: AB.
 Ett ben: B. Den röda tofsen är "klasstofs". 

Inte bara skrivningarna var viktiga, utan även de föregående ritualerna, som varje läroverk med självaktning höll sig med. I vår skola ägnade vi oss åt diverse hyss:  sydde abiturienthattar, gick på tysta led utmed Hammarby-kanalen och kastade i kopparpengar och teg sedan resten av dagen (till lärarnas förtvivlan). Men så hade man gjort sedan 1945. Det kallades för "stamp", och är förmodligen avskaffat idag, då ingen behöver ta till magi för att klara sin  gymnasieexamen. Ett annat förbud var att aldrig, aldrig sätta på sig en studentmössa  innan censorskollegiet sagt sitt. Gjorde man det, var man "körd", som det heter idag.



Viktigt med vinfläckar på en gammal mössa.

Efter en lång och nervig dag fick vi äntligen springa ut med rektor i spetsen och avhämtades i diverse åkdon, mestadels lövade lastbilar, men en och annan i sportbil, grävskopa eller dragkärra. Dock: En student per flak, ty där skulle familjen, släkten och vännerna också få plats.  Och det enda "skrål" som hördes var studentsången, ingen dunka-dunka-musik.








Festen hemma var den roligaste jag upplevt. Alla som förekommit i mitt nittonåriga liv kom dit (utom tyvärr min bänkkamrat, som var hemma med sin fest) och gladde sig med mig. Inte en tanke på att  lämna mina gäster för att dra ut på stan, vaska champagne och bada i fontäner. Vid dagens studentfester är ofta huvudpersonen frånvarande; hen är tillsammans med klasskompisarna och återvänder i gryningen för att uttröttad öppna gästernas kvarlämnade offergåvor.


Var student -68:as framtid mer ljusnande än dagens? Nja, inte omedelbart; tunneln till ljuset var lång. Först skulle vi utsättas för allehanda köer. Köer till utbildningsplatser, till jobb, till bostäder, till dagisplatser (så småningom) - ja, allt. Vi var fortfarande för många fyrtiotalister, och idag köar vi till äldreboende och vårdplatser. I förhoppning om att hinna fram i tid.













måndag 13 maj 2019

Gems Weekly Photochallenge: STATY



Ryttarstaty av Gustaf Mannerheim (1867-1951),
på Mannerheimplatsen,  intill
 Helsingfors konstmuseum Kiasma.


Ännu en utmaning från Gems Weekly Photochallenge, som jag kan svara på, nämligen STATY. Och då passar det bra med ett foto av Anettes och mitt lunchsällskap vid museet Kiasmas uteservering i somras, Finlands marskalk Gustaf Mannerheim, till häst. Statyn är utförd av skulptören Aimo Tuikiainen och invigdes på Mannerheims födelsedag den 4 juni 1960. Då hade han varit död i nio år, så minnesmärket restes inte för tidigt.

Nu rider han högt ovan folkhavet på Mannerheimsplatsen, onåbar och avlägsen, med blicken riktad långt bort i fjärran. Finlands berömde son, som i Sverige mest är känd för sin roll som överbefälhavare under finska vinterkriget (1939-40) och fortsättningskriget (1941-45). Under åren 1944-1946 var han dessutom landets president. Åtskilliga biografier har skrivits om Gustaf Mannerheim - i databasen Libris listas 269 st - på olika språk, inte alla odelat positiva. Men som min kusin säger, så tycks människan bakom hjältelegenden, i likhet med Raoul Wallenberg, vara svårgripbar och väcka en del frågetecken. Kanske därför helt logiskt att låta honom distansera sig 11,7 meter över marken i brons och på en sockel av röd granit.

Desto mer mänsklig och markbunden ter sig marskalken på det privatfoto som finns inklistrat i ett släktalbum. Ett snapshot, som troligen någon av mina morbröder tog vid fronten under fortsättningskriget. Tyvärr kan jag inte få veta vem av dem, som tog tillfället i akt, eller när och var fotot togs. Men nog ser Mannerheim bekvämare och mer avslappnad ut här än på ryttarstatyn i Helsingfors.



Fältmarskalk Mannerheim under finsk-ryska
fortsättningskriget(1941-45).
Privat foto ur släktalbum.











Gems Weekly Photo Challenge : Blomma

Långstrand på Runmarö Veckans fototema är "BLOMMA" , och då min skärgårdstomt mest består av sten och pinnmo, så får ...