lördag 19 januari 2019

En fönstertittares bekännelser



Invånaren okänd. Fri bild från nätet.

Alla har vi våra dolda hemligheter och laster, och nu kliver jag ut ur garderoben och meddelar omgivningen min: Jag är en hängiven fönstertittare. Inte bara i mina egna fönster, utan även i andras, med en faiblesse för upplysta pyntade julfönster, betraktade utifrån, gärna via ett bussfönster på rundtur genom stan (linje 4 är min favorit). 

Detta hänger samman med mitt stora intresse för heminredning och mysiga miljöer. Alltid på jakt efter nya idéer och med evighetslånga pågående projekt  hemma. När jag kör fast, tar jag gärna en kvällspromenad och beundrar andras lösningar på gardinupphängningar, hylluppsättningar, blomsterkrukors placering och annat som kan beskådas genom upplysta fönster. Ibland blir jag stående, alldeles hänförd, tills ett argt ansikte uppenbarar sig och persienner fälls ner med en smäll. Skamset traskar jag vidare, och undrar om jag ser ur som en typisk inbrottstjuv på rekognosering (= medelålders tant i täckkappa och fotriktiga skor?).

Men aldrig hade jag anat att trådgardiner i ett smalt fönster är så himla snyggt. Eller att man i brist på äkta vara kan skapa egna (fusk-) fönsterspröjs hemma. Och vilka krukväxter som trivs bäst upphängda intill eller på ett fönster i norrläge.


Nej, jag har lärt mig mycket av mina fönsterpromenader, men gör allt för att hålla dem på en diskret och hänsynsfull nivå. Trots att jag inte kan låta bli att undra över innehållet i de välfyllda bokhyllor som syns skymta bakom tyllgardinerna.



Fri bild från nätet.





torsdag 17 januari 2019

Narva år 1700 och Budapest 1944-45



Narva 1700. Målning av Gustaf Cederström, 1905.


Finns det någon förbindelselänk mellan Karl XII:s seger vid Narva år 1700 och Raoul Wallenbergs behjärtansvärda insats i Budapest under andra världskrigets slutskede 1944 och 1945? Ja, på Armémuseet i Stockholm uppmärksammas de båda svenskarna krigiska respektive humanitära insatser.  Den förstnämnde med en formidabel utställning om karolinernas triumf i Narva och hur den mottogs och firades i Stockholm året därpå (1701). Raoul Wallenberg, däremot, har begåvats med en mer permanent plats i museet, då man inrett en kopia av hans tjänsterum på andra våningen, där han står "i egen hög person" vid sitt skrivbord och talar i telefonen.






Båda var hjältar av sin tid och båda ådrog sig en förtida död genom sina handlingar, men Karl XII fick en kunglig begravning, och vilar nu i en ståtlig sarkofag i Riddarholmskyrkan. Var Raoul Wallenbergs stoft befinner sig - efter att ha dödförklarats av ryssarna i juli 1947 - vet ingen idag.

Svenskarna i Narva vann segern med hjälp av musköter, värjor och bajonetter samt en gynnsam snöstorm, som föll svenska karolinerna i ryggen. Den ensamme diplomaten i Budapest vann sin seger genom att rädda mellan tiotusen till hundratusen judar undan förintelsen i Ungern. Hans två förnämsta vapen var dels de förvärvade byggnaderna med svensk immunitet ("svenskhusen"), dit hotade och förföljda  kunde ta sin tillflykt, dels de svenska skyddspassen, som utfärdades i allt snabbare takt. För första gången fick jag se ett autentiskt exempel på dessa berömda pass:







Överlämnandet av dokumentet skedde ofta i Budapests offentliga miljöer, och sköttes av Wallenbergs medhjälpare, Miklos Magasdi, en av de sista som såg honom i livet i januari 1945. Överlämnandet var förknippat med stor fara för alla inblandade parter, och Magasdi använde sin slitna trenchcoat för att signalera budskap till de människor han skulle möta 

"Om rocken bars knäppt och med det tillhörande skärpet knutet innebar det att de befann sig i fara och att överlämningen av skyddspasset skulle ske vid ett senare tillfälle. Om han bar rocken hängande över axlarna betydde det att mottagaren skulle stanna där han eller hon befann sig och att Miklos Magasdi skulle komma dem till mötes när det var säkert att överlämna skyddspassen. Om rocken viktes över underarmen betydde det att han ämnade att möta upp mottagaren för att överlämna skyddspasset. Ofta förvarades skyddspassen inuti en ihopvikt dagstidning. När det var dags att överlämna dem böjde sig Miklos Magasdi fram till mottagaren och bad om eld till en cigarett, varpå han samtidigt lämnade tidningen i mottagarens förvar."   

Citat från denna webbsida.



Magasdis ungerska rock

Mot bakgrund av dagens politiska verklighet kan man undra om Wallenbergs skyddspass skulle ha respekterats i dagens Ungern? 

Knappast. Viktor Orbán skulle personligen rivit sönder dem med egna händer. Men tack och lov så behöver inte Raoul Wallenberg uppleva det!




söndag 30 december 2018

Och så: GOTT NYTT ÅR!






Med julsymbolerna Tro, Hopp och Kärlek från Jakobstad i Finland önskar jag alla och envar ett gott slut på det gamla året och ett mycket Gott Nytt 2019.

Fotot nedan är taget på ArkDes i Stockholm och dess traditionella pepparkakstävling. Detta var det vinnande objektet i kategorin "Alla andra som bakar" (dvs inte barn). Jag tycker det var mer gripande än alla pepparkakshus av olika fasoner, och det var döpt till "Skidåkaren". En ensam sådan har just nått fram till den lilla stugans dörr. För att fortsätta på det finlandsssvenska temat, så erinrar jag mig genast Bertel Gripenbergs fina dikt "Ett ensamt skidspår" (för övrigt tonsatt av Jean Sibelius).



Ett ensamt skidspår som söker
sig bort i skogarnas djup,
ett ensamt skidspår som kröker
sig fram över åsar och stup,
över myrar där yrsnön flyger
och martall står gles och kort - /---/



söndag 23 december 2018

GOD JUL anno 2018!



Strömparterren med Medeltidsmuseet, invigt 1986.
Det röda t.h. är en bit av Opera-huset, belyst i rött.

Med dessa bilder från Stockholms Medeltidsmuseum, som jag besökte på årets kortaste dag, önskar jag alla mina följare och läsare en riktigt nutida God Jul. 

Tack och lov att man inte levde på medeltiden (i Sverige åren 1050-1520) i Stockholm: trångt, smutsigt, illaluktande, hårda lagar och då och då ofärd, nöd och krig. För att inte tala om pesten i mitten på 1300-talet! 

Nåja, ganska trångt har vi det fortfarande, men så här års är staden ett enda stort smyckeskrin av ljus, färger och fantastiska former - långt ifrån det medeltida mörkret. Må nu bara ljuset tändas i Rosenbad, tvärs över Strömmens virvlande vatten, till nästa år!





Riddare med väpnare. Alsnö stadgar år 1280
adlade dem till landets frälse.



En nunna i klostrets örtagård. Sverige kristnades till den katolska
 tron och förblev i den ända fram till reformationen år 1527.


Bagerska säljer sitt bröd i en bodbutik. Den medeltida staden
hyste ett stort antal specialiserade hantverksyrken som nu försvunnit
och endast lever kvar i vissa gatu- och grändnamn.





Vädersolstsavlan med halofenomenet från 1535 
visar centrala Stockholm i mitten av 1500-talet. 
(Kopia)




måndag 17 december 2018

I hopp om en vit jul



Vy från mina fönster idag

I morse vaknade jag av ett ljud som jag inte hört på länge: morret och skrapandet av en snöplog. Det tog ett tag innan jag kunde identifiera det, men utsikten från mina fönster hemma hade förskönats rejält under kvällen och natten. Månntro stockholmarna slipper traska i regn och lera under kommande julhelg?

Dessutom är det idag hundra år sedan svenska kvinnor fick rösträtt. Riksdagens första kammare gav till sist med sig, och de tappra rösträttskvinnorna kunde äntligen andas ut. Visst är det märkligt att vi skulle bli sist i Norden med att bevilja hälften av den vuxna befolkningen denna självklarhet? I Finland fick kvinnorna rösta redan 1906, i Norge 1913 och Danmark samt Island 1915. Varför tog det så lång tid här, kan man fråga sig. 

Från Regeringskansliet har därför utgått ett påbud om  en tillfällig och extra flaggdag idag för att hylla demokratin. Vilket genast åtlyddes så snart morgonen ljusnat till dag. 







Nu väntar vi bara på att demokratin ska ge oss en ny och helst funktionsduglig regering. Det blir något att flagga för, det!

fredag 7 december 2018

Årets julklapp



Tidig sovjetisk dammsugare, mycket lik min första.

Äntligen har samtiden kommit i fatt det framtids- och miljötänk som sedan urminnes tider rått i min uppväxtfamilj. Årets julklapp är nämligen - begagnad. Återanvänd och inköpt i second hand, på loppis eller i miljöstugor. Adjöss digitala bakmaskiner, supersmartphones och talande kylskåp! Nej, sånt har vi aldrig stått efter, och redan från späd ålder fick jag lära mig att ingenting får kastas innan det är helt slut och oreparabelt. Och "matsvinn", det visste vi inte vad det var. 

Successionsordningen i miljötänket var given, och inleddes med min yngste morbror, som alltid köpte den senaste modellen av kyl, frys, tvättmaskin, dammsugare och annat som producerades av Electrolux, där han var anställd med en rejäl personalrabatt. Men när en ny modell dök upp på marknaden, så ratades den fortfarande fungerande gamla av morbror och moster, och gick vidare till min föräldrar, som nöjde sig med förrförra årets Electrolux Super. Den fick slita länge och väl, men när ytterligare en ny landade hos föräldrarna, så vandrade den tidigare vidare till mig. Likaså radio och stereo, fast min första radio var visst en silverbröllopspresent från farfar till min farmor. Men morbror P. avskydde "gamla saker", som han kallade för "rosk" (finlandssvenskt ord för skräp), och det blev min lycka som fattig student, när jag flyttade hemifrån. 

Min lilla etta i Vasastan, måste haft en lätt museal anstrykning vad gäller dess inventarier. Ingenting var nytt, allting var retro, fast begreppet inte var uppfunnet då. Min första TV, som jag ivrigt inväntade, såg ut ungefär som denna:





Med jalusidörrar, som kunde dras för bildrutan under dagtid. Naturligtvis svartvit, fast de flesta vid det laget skaffat sig färg-TV. Men man hade ju nylonstrumpor hemma!

Även kläder köpte jag på den tiden i andra hand, dock inte i en chic second hand-boutique, utan en anspråkslös kemtvättsaffär på Åsögatan, som sålde ej avhämtade plagg för en tia eller två. Dessa ändrade jag sedan till belåtenhet på min (naturligtvis) begagnade symaskin (fortfarande i drift). Som 23-åring var jag med andra ord en veritabel Miljöhjälte, som sov gott om nätterna, utan klimatångest. Jag hade inte ens körkort, utan trampade omkring på en mycket begagnad damcykel. 

Så vad är nytt under himlen egentligen? Ja, möjligen den lätta ångest som jag känner då jag tvingas köpa en ny mobiltelefon för att knapparna ramlar av den gamla efter sju år. Som min morbror skulle ha kastat i en "roskis" (soptunna) för länge sen.




Ingenting för en Stureplans-rånare!



tisdag 9 oktober 2018

Om hösten




Om hösten läser jag gärna Edith Södergrans poesi med dess mörka klanger av vemod och avsked:

Höstens dagar äro genomskinliga
och målade på skogens gyllne grund...
Höstens dagar le åt hela världen.
Det är så skönt att somna utan önskan,
mätt på blommorna och trött på grönskan,
med vinets röda krans vid huvudgärden...
Höstens dag har ingen längtan mer,
dess fingrar äro obevekligt kalla,
i sina drömmar överallt den ser,
hur vita flingor oupphörligt falla...


Här några bilder från min skärgårdsö, där jag nu stängt till för vintern. "Goodbye for a little while..." som förstaklasspassagerarna på Titanic sa när de klev i livbåtarna. 














Även öns förnämliga bageri har stängt.
Inga kruskabullar förrän i vår!

En fönstertittares bekännelser

Invånaren okänd. Fri bild från nätet. Alla har vi våra dolda hemligheter och laster, och nu kliver jag ut ur garderoben och meddela...