 |
| Fri bild från Pixabay20. Jag undrar ibland hur länge homo sapiens varit en homo cantus, det vill säga en sjungande människa? Månntro att Denisovamänniskan för 200 000 år sedan gick omkring och nynnade för sig själv? Och Neanderthalarna, sjöng de också, eller slutade de för 30 000 år sedan, då de smälte samman med den moderna människan? I dessa advents- och jultider finns det anledning att fundera över det, då det krävs sångbegåvning i de flesta kyrkliga och sociala sammanhang. Inte bara i kyrkorummet, där psalmbokens noter stiger allt högre mot höga C för varje högmässa. Nej, även de privata julfesterna, arbetsjulluncher, Luciafiranden och familjesammankomster kräver sina sopranälsklingar till fromma för de som råkar vara födda med välsmorda stämband. Fråga mig, jag sitter inte ens på avbytarbänken, trots avlad och född av två musikaliska släkter, men utan förmåga att ta en enda ren ton. Min mormor, vars ena dotter tog sånglektioner i Helsingfors och sjöng privat, undrade ängsligt på sin kärva finlandssvenska: - "Nå! Kan ho sjong na?" - "Sjung!" beordrade mamma förhoppningsfullt mormors barnbarn (jag). Efter mycket trugande blev det några takter om ekorren i granen, men som mormor avbröt raskt med ett defintivt: - Nää, int kan ho sjong nå! Sen dess har jag hållit tyst, och musikläraren i skolan ville ge mig B? i musik. Jag var ju inte musikalisk, hade inte sångröst. Först när jag börjat spela piano och kunde läsa noter höjdes betyget, för bra gehör, det hade jag. De som kan och råkar ha starka stämband vet nog inte hur lyckligt lottade dessa allas älsklingar är. De är välkomna, applåderade och hyllade i alla sammanhang, och deras självförtroende och egon står orubbade fast, oavsett vad och var. Medan vi olycksaliga brummare sänker huvudena djupare ner i psalmboken och endast rör på läpparna. Men kanske vi kan få vara med i något barnskådespel, utklädda till björnar, och tona med i "brummeli, brum, vem lufsar där?".  |
Visst kan jag sjunga! Foto: Marcel Langthim, Pixabay. Fri bild.
