Tjugoen grader varmt

"Det var en lördag i mitten av april. Den lilla trädgården vid Blockhusudden hade ännu icke blivit öppnat för allmännheten och rabatterna voro ej uppgrävda ...  /---/där var ett liv och ett kiv".

Jag hoppas att Strindberg förlåter mig att jag travesterar hans inledningsrader i "Röda rummet", men de föll mig genast i tanken när jag såg vårpysslet utanför Blockhusuddens café. Öppnar 1:a maj, stod det på en skylt invid grinden. 

Bara några meter därifrån rådde total avkoppling, dock inte utan flitig mobilanvändning. Så intensiv att jag inte vågade fråga om lov för fotografering, men damen ifråga kan känna sig lugn: hon är fullkomligt anonym och oigenkännlig här. Jag avundades hennes förståndiga klädsel, själv iförd täckjacka. 

På en närliggande villatomt blommade den farliga skönheten tibast på bar buske. Dess bär är mycket giftiga för fåglar och människor, och i folktron finns det en "tibastsägen", som handlar om hur man blir kvitt ett efterhängset skogsrå, här återgiven på Sagomuseets blogg. När hon lurats att äta av giftet, spottar hon ilsket och fräser: - "Tibast och vänderot! Tvi mig som lärde dig bot!".

Men blommorna är oerhört vackra och ett efterlängtat tidigt vårtecken.

I Isbladskärret häckade ett snatterandpar på en av de bästa boplatserna och körde under högljutt oväsen iväg alla artfränder som vågade närma sig. "Not in my kvackyard!"

Och strax under vattenytan ägnade sig stimvis av grodor åt ett högst oanständigt beteende, här censurerat med tanke på läsarens sinnesjämvikt.

Vid porten mot skärgården kan man länge stå och drömma sig utåt - mot de fria vattenvidderna. Snart är jag där!

Djurgårdsbrunnskanalen mot öster

Sen vår i Bergianska trädgården

Utsikt söderut  mot stan från Italienska Terassen, Bergianska.

Ett frasande tunt istäcke flyter fortfarande på Brunnsviken och inga vårprimörer syns i de planterade rabatterna. Aldrig förr har våren varit så sen till denna stockholmska pärla till trädgård!

Hit åkte jag redan som barn i sällskap med min pappa minst en gång varje sommar. Min blomsterintresserade far skulle bo-ta-ni-se-ra, och det med långa noggranna inspektioner i anläggningarna, medförande anteckningsbok och penna. På den tiden - tidigt 1960-tal - var trädgården så lite besökt att man hoppade till varje gång en trädgårdsarbetare dök upp bakom en buske. Mat och dryck fick man ta med själv, och inta på en filt på marken. Började det regna kunde man ta sin tillflykt till Victoria-huset och titta på de stora näckrosbladen. 

Då tog resan från södra Stockholm drygt en timme i anspråk, men idag cyklar jag till Bergianska på en halvtimme hemifrån. Lördagen den 14 april bjöd på ett strålande och vindfritt vårväder, så raskt fram med cykeln. Lunchmackan intogs i kaféet i i Edvard Andersons växthus (invigt 1995), där jag fotograferade av de mörklila passionsblommorna på Medelhavsavdelningen:

Växthuset hyser även en verkligt läcker presentshop, men med priser därefter.

Om markerna i trädgården ännu var sparsmakat grå och artfattiga, så bjöd i stället Plantagen på en härlig blomsterfröjd för både inom- och utomhusbruk: Kraftfulla hortensior för extrapris samt till balkongen penséer i olika färger.

Trängseln var stor och butiken gjorde dryga vinster - som alltid på helgdagarna. Jag upphör aldrig att förvånas över vilka enorma jord- och växtlass som kunderna drar iväg med, stora nog att täcka halva Danderyd. 

Dagens bästa upplevelse var dock åsynen av en rabatt blåsippor i en söderbacke på hemvägen. Välkomna, små raringar! Nu kan inget hejda VÅREN!

En kväll på teatern

Entrén till Oscarsteatern, Kungsgatan 63, Stockholm.

Den som vill uppleva atmosfären och skönheten i en klassisk teatersalong måste numera söka sig till de gamla privatteatrarna, t ex Oscarsteatern, byggd 1906, och uppförd i tidens jugendstil. Här slarvas det inte med detaljerna, vare sig det gäller dekor, scenografi, dräkter eller publikens trivsel (jag räknade till tre olika serveringar i pausen, men kan ha missat någon). 

På Oscarsteatern har jag upplevt Jarl Kulle som Danilo i "Glada Änkan", Jan Malmsjö i "Stoppa världen, jag vill kliva av!", Mikael Samuelson i "Fantomen på Stora Operan", och skrattat mig halvt sjuk under föreställningar som "Singing in the Rain", "Sugar" och "Ladykillers". I fredags var det dags för "Gentlemannen" med humorgeniet Henrik Dorsin som gestaltare av åtta (!) olika rollfigurer. Den som vill uppleva dem, bör skynda på - sista speldagen är den 28 april. Värd att se främst för Dorsin, men även Susanne Reuter, som dyker upp i andra akten, iförd en otrolig kreation, och får publiken att jubla högt.

Bara en sak fattades: Vart har den enorma kristallkronan, som tronade ovanför parketten, tagit vägen? Där var nu ett tomrum, och jag undrar om Fantomen tog den med sig efter att ha svingat sig bland kristallerna för sista gången?

Bild mot scenen, tagen före föreställningen, från andra raden.

Påskbesök från Västmanland

Påskbukett från Norberg

Efter en trevlig Påskdag tillsammans med bror och brorsdotter med tolvårig son har jag nu en strålande vårbukett att glädjas åt.

Det är inte så dumt att vara faster. Och hänger man med, så blir man så småningom en vördnadsbjudande Gammelfaster.