Känd och okänd soldat

Bild från Aku Louhumies film Okänd soldat, 2017.

Lagom till Finlands 100-årsjubileum hade den finska tre timmar långa versionen av "Okänd soldat" premiär i Finland, den tredje filmatiseringen av Väinö Linnas roman (tidigare från 1955 och 1985). Den version som nu visas på svenska biodukar är nedklippt med en timme, och i förra veckan såg jag den på Sture i Stockholm och är fortfarande tagen av upplevelsen.

Inte bara av de finska soldaternas tapperhet och mod, utan även av det militär- och krigspolitiska spelet. Varför nöjde man sig inte med att återta den ursprungliga finska gränsen mot Ryssland, utan fortsatte som angripare en bra bit in i fiendelandet? Var vapenbrödraskapet med Tyskland en pådrivande kraft? Så gärna man hade unnat Finland att återfå Karelen och slippa nederlaget med krigsskadestånd att betala, år efter år. 

Märkligt nog är de tyska "Waffenbrüder" mer eller mindre osynliga i filmen. Det omtalas att "de går före oss", men endast inklippta snuttar från samtida dokumentärfilmer antyder deras närvaro.

Desto mer påtaglig var den uppe i Österbotten, långt ifrån fronten. Min morfar var tvungen att periodvis inhysa tyska soldater på sin gård, och ibland dröjde det länge innan marschordern kom. Vid åtminstone ett tillfälle hjälpte de till med höskörden på gården, eftersom dess vuxna söner alla var inkallade i krigstjänst. Det sägs att de krigströtta tyskarna gärna deltog och uppskattade denna fredliga civila sysselsättning.

Soldaten Rokka i filmen är påfallande lik min näst yngste morbror, som tjänstgjorde redan som nittonåring i vinterkriget 1939-40. Även han tillbringade den lediga tiden i korsun med att snida vackra föremål. Rokka snidade lampfötter i trä, men min morbror förfärdigade ett vackert skrin, troligen i björk, som han gav till min mamma. Nu står den på en byrå hemma hos mig, och påminner mig om mitt halva finlandssvenska ursprung och släktens kamp för frihet och fosterland. 

Idag får de till och med välja sin egen statschef genom demokratiska val, som det mest moderna landet i Skandinavien. Det har inte vi gjort i Sverige sedan Gustav Wasas tid.

Morbrors skrin från finska vinterkriget 1939-40.

Inte utan min kasse

Najlon från 1964. Rokokostol (kopia) modell 1750-tal.

Engångskassar av plast, en gång höjden av modernitet, förpestar nu miljön, både på land och till havs, där hela öar har bildats av använd gammal plast. Bra att man nu börjat införa restriktioner genom att försiktigtvis fråga och ta betalt. Jag ser och hör varje dag kunder, som svarar "nej, tack, jag har egen kasse med mig". Två kronor är dock för litet med tanke på all miljöskada, som plasten förorsakar;  jag föreslår en höjning till minst 10 kronor.

För egen del har jag rotat fram en gammal trotjänare, den svarta nylonskapelse ("najlon", sade man då), som jag köpte inför mitt första sommarjobb på Postbanken sommaren 1964. Den kan vikas ihop hur många gånger som helst till ett format som kan förvaras i små handväskor och fickor, och i den färdades mina rosa skor med stilettklackar. Idag tror jag inte samma kasse finns att köpa och kanske den rentav fått antikvärde?

Vi sommarjobbare satt och sorterade insättningskort hela dagarna, ett ganska så enhanda och trist arbete. Mer intressant var det att studera stansoperatrisernas arbete i de enorma hålkortsmaskiner, som var inkörsporten till en kommande tid med datorer. Ett så spännande yrke! Dessa unga flickor i tjugoårsåldern var ärtiga, väl målade och sprayade, samt väckte stor beundran med sin säkerhet och vana.

Idag, femtio år senare, har den sista stansoperatrisen gått i pension, och kontorsslavarna knappar på sina bärbara datorer i stället. Jag törs inte tänka på vilka sopberg som dessa kommer att generera i framtiden...

Tabulator 906, bild från Internet

Mälardrottningen i silverskrud

Frostiga silverstrån

Onsdagen den 10 januari vaknade Stockholms invånare till en oväntad syn: Hela staden skimrade i vitt och silver. Träd, buskar, rabatter, markbeläggning - allt  var som överstruket av en konstnärs silverpensel. Över detta ett hemlighetsfullt dis, som kom och gick över himlen under dagen, skingrades och förtätades. 

Med kameran i i handen tog jag tunnelbanan ut till min absoluta favorit av stadens förorter: Gamla Enskede. En gammaldags småstadsidyll med både trähus, stenvillor och ett fåtal flerfamiljshus i tre våningar. Där finns också en herrgård -  Enskede gods med huvudbyggnad från 1807 - och en ridskola, där jag skrittade hösten 1965. Samtliga bilder är från Enskedes omgivningar.

Bägersta Byväg österut

Enskede ridhus gavel mot öster

Frusna hästar i paddocken

Skogsbacke vid Enskedehöjden

Enskedehöjden mot Sockenplan.

I vikingarnas värld

Hålögda krigare vid entrén till Vikingamuseet på Djurgården

Det nyöppnade museet Vikingaliv på södra Djurgården är verkligen värt ett besök. Litet i formatet, men varje kvadratmeter utnyttjad på ett effektivt och smakfullt sätt. Förutom skulpterade vikingadockor, bildband, quiz, kartor, bilder och texter, så har man lyckats bereda plats för en "tågresa" i vagn, där besökaren får ta del av "Ragnfrids saga", ett vikingaäventyr under blixt och dunder. Troligen inspirerat av vikingamuseet i York, trodde mitt sällskap, som varit där. 

Museet har tagit hjälp av landets främsta experter på denna historiska epok (nordisk vikingatid ca 802-1030 eKr, enligt historikern Alf Åberg), och i den välfyllda shopen intill museet finns en rikhaltig samling litteratur på olika språk för den som vill fördjupa sig. Trodde man sig ha örnkoll på vikingatiden, blir man snart övertygad om motsatsen, och att man fallit offer för myter, skapade under Götiska förbundets och nationalromantikens era i mitten och slutet av 1800-talet:

- Nej, vikingarna berusade sig inte med flugsvamp inför drabbningarna.

- Och nej, de bar aldrig horn på sina hjälmar.

- Övervägande delen av vikingatidens befolkning bestod av hårt arbetande bönder, som plöjde, sådde och skördade. 

- Färderna i österled var till övervägande delen handels- och bytesresor, inte erövringståg. Osv.

Dessutom fortsatte de att offra till sina gamla gudar långt efter kristendomens intåg i Norden. För säkerhets skull. Det kändes lite för osäkert och nervöst att överlämna sitt liv och öde i händerna på en enda okänd man, som levde och dog i Judéen för tusen år sedan.

Det tycker vi nog fortfarande, tusen år senare. 

Docka föreställande fredlig bonde eller träl...

..som förmodligen inte ägde en hjälm de luxe.

..