torsdag 28 december 2017

Kungligt skogsbad



Kronprinsparets bröllopsgåva från Världsnaturfonden
 med bistånd av Kungl. Djurgårdsförvaltningen.


Bland förra årets språkliga nyskapelser (38 st!) befann sig ordet "skogsbad", ett härligt uttryck för en härlig upplevelse. Enligt Språktidningen så kallas företeelsen, som kommer från Japan, för "shinrin-yoku" på japanska, och innebär att man går ut i skogen, öppnar sina sinnen och minskar stressen.

En terapiform som människor använt sig av i årtusenden, men som - så mycket annat - presenteras yrvaket som en helt ny upptäckt.

Igår tog jag ett skogsbad på östra Djurgårdsön och promenerade bland annat utmed Victoria och Daniels Kärleksstig, anlagd i en ravin, och på ena sidan kantad av högväxt barrskog, på den andra av det fågelrika Isbladskärret. Tack WWF för denna bröllopsgåva, som även svenska folket har glädje av!

I Stockholm råder en byggboom som inte setts sedan miljonprogrammets dagar på 1970-talet. Varje liten grönyta, grusplätt och oanvänd markbit fylls av nya höghus, ofta i ful råfunkis. Var ska stockholmarna ta sina skogsbad i kommande generationer och kommer man respektera Nationalstadsparkens gränser i framtiden? 

På Liljeholmskajen strax söder om stan har man byggt så nära ett stort bergsmassiv att de inflyttade tvingas stirra på gråberget från sina sovrum. 

Kan man kalla detta för "bergsbad"?

Dags för en ny hashtag: #raddavaraskogsbad.





Flerhundraårig ekstam. Vad har eken sett
 av Djurgårdshistoria?












lördag 23 december 2017

Avbrott för julfirande





Kinneviksgranen på Skeppsbron. Julen 2017.



Radioskugga kommer att falla över bloggen de närmaste dagarna men I Mitt Hjärta önskar jag alla läsare en FRIDFULL och VACKER JULHELG!





söndag 17 december 2017

Till eftertankens lov





Religionspsykologen Owe Wikström gav redan 2001 ut en bok med titeln "Långsamhetens lov, eller Vådan av att åka moped genom Louvren", en hyllning till något som redan då var en bristvara i omvärlden: eftertanke och reflexion. Samt även ett visst mått av långsamhet - för att hinna se, tänka och njuta av att ännu vara kvar på den här sidan av livet.

Men, ack, får man ägna sig åt detta i fred, utan omvärldens klander, idag, sexton år efter Wikströms tänkvärda (sic!) bok? Nej, när du gått i pension - då ska du verkligen lägga in högsta stressväxeln för att inte hamna bland Synnerligen Suspekta Personer. Har du tidigare klämts bland trånga tidsramar, krävande chefer, anpassningskrav och språngmarscher för att hinna med, så gäller det nu att springa dig till en förtida död så snart stämpelkortet är inlämnat.

- "Svara i mobilen då!" - "Det hinner du visst!" - "Du måste ställa upp!" - "Ja, men lyssna då!" "Och så var vi i X, for vidare till Y, såg en skymt av Z, tog planet till Å och - flämt! - reste vidare till Å och landade i Ö".

"Moped genom Louvren" - och livet - jajamän!

Pensionärer ska inte bara vara aktiva, utan hyperaktiva, tillls de hamnar på akuten med hjärtstillestånd. Det gjorde Owe Wikström - trots att han upptäckt långsamhetens välsignelse.

Så lycklig jag blev när jag läste om den amerikanska författarinnan Carson McCullers som barn. I stället för att stoja runt med grannbarnen, kunde hon dra sig undan i ett rum och sitta där, tyst och stilla, för sig själv. - Vad gör du? frågade hennes oroliga moder. - Jag tänker, mamma. Det är roligt, det också. 

Flera borde inse det. Även om inte alla kan bli berömda författare.

torsdag 7 december 2017

Min PRYO som hemlös

Soffmys. Fri bild från nätet. 

Häromdagen pryade jag som hemlös i staden under c:a en och en halv timme  under mörker, blåst och kyla. Ingenting från början planerat; jag blev bara tvungen att slå ihjäl en massa dödtid i väntan på att besöka ett sent evenemang. Sålunda fann jag mig ensam, trött och väldigt hungrig efter en lång stressig dag, huttrande vid en tom busshållplats, där vinden ven in genom öppningen. Vart skulle jag ta vägen? 

Stans kaféer hade stängt för flera timmar sedan, krogarna krävde bordsbokning. Jag klev på den första bussen, där var varmt och skönt. Åkte ett antal hållplatser, bytte till ny buss. Såg på klockan. Än hade alldeles för lite tid passerat. Vid nästa hållplats klev två trasiga unga pojkar med varsin smutsig ryggsäck ombord. De verkade inte heller ha någon färdplan.Tiden tycktes stå stilla, och jag började räkna ut hur många turer med 4:ans buss som krävdes för att slå ihjäl erforderlig tid. Ända till Skanstull? Eller räcker Fridhemsplan tur och retur?

Vid S:t Eriksplan började jag må illa, fick huvudvärk, frossa och yrsel av ett rejält blodsockerfall. En blick genom fönstret visade på släckta och stängda serveringar - överallt. Nu började jag tvivla på det meningsfulla i projektet, och slogs samtidigt av insikten: Det finns alltför många människor som har det så här - varje dag, varje kväll, varje natt. Och som skulle vara själaglada om det bara handlade om en och en halv timme!

Jag avbröt min pryo vid nästa hållplats och klev av på skakiga ben. Ville inte hamna i polisrapporterna under rubriken "Medvetslös äldre kvinna hittad på buss 4". Åkte tillbaka med vändande tur - till mina egna ombonade rum och en varm middag.

Till julen ska jag skänka en rejäl slant till Stadsmissionens arbete för hemlösa. Deras postgirokonto är 90 03 51-8.

tisdag 5 december 2017

Finland i mitt hjärta




I morgon sällar jag mig till den stora skara som utbrister i ett varmt:

Onnea Suomi! Grattis Finland på 100-årsdagen!

Jag hyser en stor kärlek och beundran för detta folk av "paljon sisu" (stor uthållighet) och inte bara på grund av min släktskap med Österbotten samt mina fem morbröder, som alla deltog i de två senaste (och förhoppningsvis sista) krigen för att försvara sitt fosterland. Samtliga kom levande tillbaka och kunde bidra till att återuppbygga ett krigssargat land, som dessutom ålades att betala - och betalade - ett stort krigsskadestånd till segrarmakterna. Finland är enligt min mening idag Nordens modernaste land i många hänseenden, och dess utrikes- och försvarspolitiska tänkande präglas av en realistisk syn och sund skepsis. Vi har mycket att lära av vårt östra grannland, som önskas en ljus och framgångsrik framtid!


"Vårt land, vårt land, vårt fosterland
ljud högt, o dyra ord!
Ej lyfts en höjd mot himlens rand,
ej sänks en dal, ej sköljs en strand,
mer älskad än vår bygd i nord,
än våra fäders jord."



Johan Ludvig Runeberg (1804-1877).
Foto från Jakobstads museum.





lördag 2 december 2017

No, no, not mee too...



Jag lovade mig själv att jag inte skulle skriva om #meetoo i min blogg, men denna folk- och proteströrelse förföljer oss överallt, och tycks aldrig mattas av. Finns det i dagsläget någon yrkesgrupp med kvinnliga representanter, som inte har skapat sig en egen hashtag? Det skulle i så fall vara Tandborstinnehavarnas Intresseförening.

Ursäkta, om jag låter raljant, men jag efterlyser lite proportioner! Framför allt i media, där en jordbävning eller statskupp får halva utrymmet jämfört med en ny meeto-hashtag. Jag törs knappt erkänna att jag aldrig i hela mitt rätt långa liv blivit trakasserad, för sådana bekännelser möts med största misstro. Möjligen skulle samma vittnespsykolog, som fick Sture Bergwall att erkänna åtta mord som han inte hade begått, kunna gräva fram en okänd hand på mitt högra knä för tio år sedan. Aldrig polisanmäld. Men det är också allt.

I en insändare i Metro skrev en kvinna för en tid sedan: "Vad jag är trött på #meetoo". Hon fick genast en arg replik av en yngre syster att hon borde skämmas. Men jag anar att i likhet med mig så känner hon inte igen sig i alla snusk- och skräckskildringar som nu läggs upp på bordet. Och jag förstår varför. Arten kvinnor kan idag uppdelas i två kategorier: 1) De unga och mycket unga, som riskerar ovälkomna inviter och tafsande, och 2) de äldre - och då räcker det med att ha fyllt fyrtio - som är alldeles och totalt osynliga för både onda och goda avsikter.

Samhällsklimatet tillät inte så grova kränkningar när vi var unga, och därför undrar man varför vissa kvinnor stått ut så länge? Det finns en regel, som lyder: Gå vid första slaget. Den borde tillämpas även vid vad Sara Danius kallade "ovälkomna intimiteter", även om det utlöser tillfälliga obehag. Men gör det - för din egen självkänslas skull!

Ty visar man inte respekt för sig själv och sin integritet, gör ingen annan det heller. Så enkelt är det, som Leif GW Persson brukar uttrycka sig.

fredag 1 december 2017

Välkomna in!


Foto och copyright: Mikaela Bexar.

Välkomna till min nya blogg, som jag startar idag, den 1 december, 2017! Jag har döpt den till I Mitt Hjärta, men den kommer även att handla om vad som rör sig i min hjärna och i mina tankar. Man kan förstås fråga sig om världen behöver ytterligare en privat blogg? Jag tror den i allafall inte kan skada, och med kusinbarnets vackra foto som första bild, blev frestelsen för stor. Om någon undrar över varelsen mitt i bilden, så är det skogsrået, som inte hann undan innan fotografen knäppte av.

Så som på fågelbordet, så ock bland männ'skorna



Dendrocopus major. Stor hackspett.

Sitter och tittar ut på min fågelmatningsplats på balkongen om mornarna när jag dricker första kaffetåren (med hembakt bröd till). En mycket tacksam uppgift att hänga ut talgbollar i en korg och sen se vad som händer. Och vad noterar jag? Jo, en Fåglarnas Hackordning råder, precis som i människoriket!

Maten är ju i första hand tänkt för de vackra och skönsjungande talgoxarna, vars sång alltid gör mig lika glad i snösmältningstider. Och dessa små raringar brukar regelbundet påminna mig när maten dröjer. Då sitter en eller flera på balkongräcket och tittar rakt in på människan där inne i värmen, som smaskar i sig mat och dryck. Deras små svarta ögon ser Förebrående på mig. - Ut och handla fågelmat! Talgoxisarna kommer sen flygande i flockar och klänger kring korgen, men - vad händer därefter? Jo, hackspetten från tallarna i parken kommer och parkerar sig, täcker hela matplatsen med sin stora kropp och oxisarna sätter sig på väntande rad på balkongräcket. Precis som människor i en bankomatkö. När hackspetten - en Dendrocopos major, enligt fågelboken - äntligen ätit klart, efter att ha huggit vilt efter oxisarna, är det deras tur. Och medan de äter, så kommer flygande en svärm av gråsparvar och talltitor och vill till matbordet, de också. Ibland tillåter oxisarna bordssällskapet, men när det blir för trångt, sjasar de iväg de nya gästerna. Som i sin tur sätter sig väntande på balkongräcket.

En gemensam fiende tycks de alla ha: Skatorna. När en sån dyker upp, flyr de i skräck, som inför en polisstyrka. Trots att skatan inte vill ha av maten, utan bara inspekterar och sen ger sig iväg igen. Strax därefter är ordningen återställd igen, och jag kan lugnt frukostera vidare.


Vive le roi!

  Carl XVI:e Gustaf, 2023.  Foto: Bengt Nyman, Vaxholm. Från Wikipedia.se. Ingen har väl missat att vår konung, Carl XVI:e Gustaf firar guld...