Hemburet i triumf

Erövrat med viss möda för fem år framåt

Att äga ett giltigt EU-pass är inte en självklarhet. Ingen påminnelse trillar ut från myndigheterna när det är dags för förnyelse, så i skrivande stund står många ressugna svenska medborgare i kö utanför Arlanda för att råda bot på sin försumlighet. Men i sista minuten hann jag förnya mitt utgångna pass och hembära det i triumf, fyrahundra kronor fattigare. Dock hade jag kunnat sälja min tidsbokning på Bergsgatan för minst femhundra kronor, läste jag på nätet, och dessutom tjänat en hundralapp på affären. 

Men nej. Svarta affärer har aldrig legat för mig, inte bara av så kallade moraliska skäl. Utan för att jag förmodligen i kontakt med den undre världen skulle klanta till det, och i stället för att få betalt bli skyldig pengar till en förslagen köpare. Så jag begav mig till Polishuset på Kungsholmen.

Kungsholmen är den av stadens vackra öar som jag tycker sämst om och inte lyckats skapa någon som helst relation till, trots ett antal feriejobb på ön under 60- och 70-talet. Jag har aldrig lärt mig att hitta där, och hur skulle man kunna det - med denna röra av smala gator och trottoarer, tättbebyggda höga hus, krångliga kvarters- och gatunumreringar och ständigt trafikbrus från flera stora genomfartsleder? Jag tog därför tunnelbanan till Rådhuset och råddade runt i T-Centralens råttgångar och ner till Dantes understa krets efter att ha snubblat i avstängda rulltrappor och på förrädiska gångband. - "Hem tar jag bussen", beslöt jag mig för, "den går direkt till Frihamnen".

En vänlig kvinna överräckte mitt nya pass och beskrev hur jag skulle hitta till Hantverkargatan från Polishuset. Och det var nu jag började avsky Kungsholmen än mer. Det måste ha varit en stadsplaneringens Gert Wingårdh, som ritade den stadsdelen, och såg till att den blev rejält förfulad och svåröverskådlig. (Säg inte GPS - den självdog i min hand någonstans på Pilgatan). I panik rusade jag västerut - trodde jag - och hamnade framför en imposant byggnad vid vars mur en yngre man iförd hörlurar och hästsvans stod och rökte. Jag approcherade honom, och fick en välvillig och utförlig beskrivning med angivande av tillförlitliga krogskyltar på vägen om jag skulle bli törstig. Hänvisningen ledde mig tillbaka via åtskilliga kvarter, som jag nyss passerat. I fjärran skymtade en röd SL-skylt med busskur - räddningen!

Väl där upptäckte jag dels att min busslinje inte alls passerade platsen, dels att jag gått Kungsholmen runt i en rejäl cirkel och återkommit till Polishusets omgivningar. När buss 54 äntligen dök upp och lovade att köra till Hjorthagen, stapplade jag ombord och fick ytterligare en sightseeing Halva Kungsholmen Runt. Hemresan med tre bussbyten tog en timme, och vid NK klev en vitsminkad äldre dam ombord, trängde sig ner bredvid mig och satt på min jacka under resten av resan. Hon var tyvärr väldigt pratsugen.

För drygt hundra år sedan under den tidiga industrialiseringen kallades Kungsholmen för Svältholmen. Nöden bland bolmande fabriksskorstenar och ruckliga arbetarbostäder var stor. Idag är kvadratmeterpriserna på bostäder bland de högsta i staden. Jag kan inte låta bli att undra varför?

Östra Kungsholmen, 1871. Bild från Wikipedia av OA Mankell.

 En ren idyll?