Gems Weekly Photochallenge: ÖNSKA

 

Önskebrunn i Gordon, Provence.
 En slant i den garanteraratt du "blir gift".

Så länge människan har vandrat på jorden så har hon hyst ÖNSKNINGAR. Dessa har förstås varierat med tidsepok, person,

behov och situation. Stenålderns jägare kanske önskade fälla en rejäl mammut till middag medan antikens greker och romare önskade sig flera slavar. 

Senare tiders folktro uppvisar en stor mängd av praktiserade ritualer och magiska åtbörder i akt och mening att få sin ÖNSKAN uppfylld, eftersom man var utlämnad till dolda makters nåd eller onåd. Folklivsarkiven med material från tidigt 1800-tal och en bra bit in på 1900-talet vittnar om hur snabbt dessa "önsketips" spred sig i det gamla bondesamhället. Ofta handlade det om unga män och kvinnors åstundan att väcka kärleken hos en särskild person, eller att något eftersträvansvärt i materiell väg skulle falla i deras händer.

Bengt Nordenberg, Frieriet. 1864. Från Historiesajten.se.

Och idag har man fortsatt att önska, trots att åtminstone vi i I-världen har det mesta och mer av vad vi behöver. Men vi fortsätter att önska mer och mer - ända tills det dyker upp en dödlig pandemi. Då önskar vi bara att 1) den ska försvinna och att 2) man får sina vaccinsprutor snarast möjligt, trots att regionernas vaccinationsplanering bygger mest på ÖNSKETÄNKANDE.

Dagens hetaste önskan. Bild från Södertälje kommuns hemsida.

En gång i tiden var dock önskandet inte mer okomplicerat än att det kunde rymmas på en ÖNSKELISTA till jul. Här min egen från julen 1964, då tonåringen snabbt kunde bocka av det mesta på listan. I allafall minns jag en röd teddypall till mitt sminkbord.

Min mamma önskade sig samtidigt  en handväska av äkta krokodilskinn, en etablerad statussymbol för fruar på 1950-talet. Jag minns hennes frustration över den uteblivna julklappsväskan, men när jag förde den på tal många år senare, hade hon totalt glömt detta ömt omhuldade ÖNSKEMÅL. 

Krokodilskinnsväska, 50-tal. Bild från auctionnet.se

För att travestera Cartesius: "Desidero, ergo sum" (jag önskar, därför finns jag). 

Och så önskar jag GLAD PÅSK till alla i "Gems Weekly Photochallenge" och följare av min blogg.

I Corona-flosklernas tid

Samtal på hög nivå. Bild från
www.papegojor.se/kul

En väninna och jag har på sistone roat oss med att lista de mest utslitna och missbrukade corona-flosklerna, som nu varit i svang under ett års tid. Hittills har vi kunnat definiera sex stycken, men nu inbjuder vi mina läsare och följare att fylla på i listan. Flosklerna kan tydligen inte upprepas ofta nog, och detta med stort allvar, som om de uttalades för första gången i detta århundrade. Våra politiker och ämbetsmän går i täten för papegojkören, men även privatpersoner är duktiga sångare.

1. "Nära och kära"

Vår statsministers absoluta favorituttryck; hans ögon tåras vid blotta omnämnandet. Självklart har vi alla "nära och kära", tråkigt nog så befinner sig många av dem på kyrkogården, speciellt för....

2. "Våra äldsta och sköraste"

Vore intressant med statistik över hur många gånger detta uttryck utslungats med emfas och empati. Synd bara att det inte lett till motsvarande praktisk och medicinsk omvårdnad!

3. "Jag/vi träffar ingen/inga"

Nej, man ska ju hålla rejält avstånd, både fysiskt och socialt. Många uttrycker ren och skär stolthet över hur kollossalt oanträffbara de varit under lång tid. För att i nästa minut berätta om släktträffar, barnbarn och nya trevliga bekantskaper. Hm, hur ska vi ha det egentligen med avståndet?

4. ..."i min lilla bubbla"

Ska man verkligen tro på den, då det tycks finnas så många hål i "bubblan"? Men det låter förstås gulligt och rart, och framkallar förstående småleenden.

5. "Det är lika för alla"

Mycket svårt att tro efter alla samhälleliga blottor och brister som framträtt under pandemiåret. - "Corona handlar om ojämlikhet och klass", skrev en ledarskribent redan 2020. Själv kan jag bara konstatera att den karantändrabbade sjuttioplussare, som har tillgång till flera bostäder, egen väl desinficerade bil och stuga i skärgården lever ett avsevärt roligare liv än övriga tvångsisolerade. Och i värsta fall ofrivilligt arbetslösa.

6. "Inställt"

Ett plakat som ständigt viftas med framför våra ansikten, både reellt och virtuellt. Säg mig vad som inte är "inställt" eller i bästa fall "uppskjutet" på obestämd tid. Ingenting kan ses som spikat, fastställt eller pålitligt, och almanackan är nerklottrad med överstrukna events. Dessa kan ibland avnjutas "digitalt" med uppkoppling, som kostar pengar och totalt saknar atmosfär och feststämning. 

7. .... fortsättning följer. Fyll gärna i nyupptäckta floskler via kommentarsfälten. Ett tips är att lyssna på någon av nedanstående herrar, som alltid har sin ordbok redo.

Fotograf:  Frankie Fouganthin, 

båda bilderna från svenska Wikipedia.

Jill Stallflickan och jag

 

En obesvarad kärlek till hästar. Fri bild från nätet.

Det råder rusning till ridstallen i Stockholm, läser jag i min lokaltidning, med långa köer för barn, som vill lära sig rida. Skyll gärna på pandemin, samma fenomen gäller för sporter som basket och simning. Men köer? Trängsel bland stallboxarna? Ack, hur annorlunda var det inte på den tiden - hösten 1965 - då jag själv som sextonåring ville lära mig rida! Inga köer, bara att trava in i det närbelägna stallet, och inte ens en egen ridhjälm krävdes på platsen. Fanns att låna för den som var så kinkig. Och det var ju jag, som under flera år blivit "Jill-förgiftad" av den engelska författarinnan Ruby Fergusson från Yorkshire. 

Hennes popularitet kan nog bara mäta sig med Enid Blytons under femtio- och sextiotalet. Inbitna stadsbarn som jag läste andlöst om Jill Crewes mödor att lära sig handha och rida sina två hästar, Black Boy och Rapid, skrapa ihop pengar till sadlar, remtyg, hö och egna jodphurs, så hon kunde delta i byn Chattons ridtävlingar. Efter nio böcker med Jill, var åtminstone jag övertygad om att: ridning är ingen svår konst att lära sig, och snart har jag egna prisrosetter på väggen hemma.

Jill-böckerna gavs ut mellan 1949 och 1962.

Men redan från början gick det snett när jag beordrades att omgående ta ut och sadla min inbokade häst och leda in henne i manegen. - Vaddå, sadla? Jag förväntade mig att få min häst framkörd efter att ha konstaterat att halvblodet Maroline bestod av meter efter meter av brun nervös häst. Hon rullade med ögonen och tuggade fradga inne i spiltan, och såg inte fram emot att få hysa mig på ryggen. Hon var känd för att vara "lite lynnig och nervös" -  en utmärkt häst för nybörjare. Hur jag kom upp på ryggen, minns jag inte, kanske med en stege? Men ridläraren, som inte hade minsta likhet med Jills rullstolsbundne ridinstruktör Martin, fick snart ögonen på mig. - "Ni därborta! Släpp sadelknappen!" röt han och pekade på mig med ridpiskan, när jag tappade taget om tyglarna. Maroline visade tydligt sitt ogillande med frustande krumsprång i otakt med de andra ryttarna (alla yngre än jag), och beklagade bara att hon inte kom åt att bita människan i sadeln.

Så jag bytte hästmärke till en betydligt lugnare modell, flegmatiska Grållan, som minst av allt exekverade i krumsprång; tvärtom, så rörde hon sig ytterst motvilligt både framåt och sidledes. Då och då vände hon på huvudet och blängde på mig: - "Vem tror du att du är som kan bestämma?" Hon skrittade och travade när hon fick lust, annars inte.

I den vevan kom mina föräldrar på ett oannonserat besök på ridskolans läktare, ivriga att beskåda mina framsteg. Efteråt smög de sig skamsna ut, speciellt mamma, som hade hållit i tömmarna till gårdens hästekipage hemma i Finland. - "Vi trodde vi skulle få se något fantastiskt..." sa min pappa, och mamma fyllde i ..."men det var ju bara en häst som kom ut med dig ovanpå". 

Den slitsamma ridhösten fick dock ett oväntat slut en dag strax före jul, när jag infann mig i stallet. Alla ridlektioner var inställda den närmaste tiden - hästarna var förkylda. Jag såg i andanom en rad spiltställda hästar med yllehalsdukar och rinnande mular, och tyckte synd om dem.

Så de var, trots allt, lite mänskliga ändå. 

Min ridskola hade redan då gamla anor från Enskede gård.

 Idag är den tillbyggd och uppsnofsad till oigenkännlighet.

Väl omhändertagna och utökade till antal.