Ett hårresande företag

Effektiv damfrisering från 1967. Fri bild från nätet.

Min mamma brukade säga att "damfrisörskor var de dummaste människor hon visste." Jag tyckte hon var lite väl hård i sitt svepande omdöme, men samtidigt måste jag hålla med om att frisersalonger är ett av de ställen där jag trivs sämst. Jag går hellre till tandläkaren, eftersom min utmärkta doktor alltid har varit och är respektfull, kompetent och professionell. Långt ifrån alla damfrisörer är det. Jag skulle kunna skriva en hejdlöst rolig bok om mina möten med taffliga frisörer genom åren. Som till exempel:

Den hippa salongen nära Stureplan, där jag råkade ut för en halvnaken ung manlig frisör, iförd endast jeans och en nätundertröja. Han irrade planlöst omkring mellan kunderna, klippte lite här och var samtidigt, medan hans svarta armhålsborstar viftade dem i ansiktet. Min väninna avgudade den salongen, men jag gick bara dit en gång, eftersom den krävde medförd bakteriedödare.

En annan salong på Valhallavägen hade den suraste personal jag någonsin mött. Men de var duktiga herrfrisörer; alla män, som stegade ut därifrån såg ut som tjugo år yngre filmstjärnor. Dessvärre klippte de även kvinnor exakt som män, med rakade nackar och allt. Hade man kort frisyr blev man snabbt maskuliniserad, och jag förstod att mig fattades skägg och mustascher för att de skulle anse sitt arbete komplett. - Tack och adjö!

Vid ett annat tillfälle hamnade jag i en söderförort, där det fanns en liten salong, som jag tveksamt klev in i. En söt ung flicka erbjöd mig genast en ledig stol och lyssnade uppmärksamt på mina önskemål. Tyvärr hörde hon till de nyfiket pratsamma, som ville veta var jag bodde, vad jag arbetade med, hur jag tagit mig dit osv  - något man får räkna med som ny kund i en salong. Då är det vanligt att frisören korsförhör om allt från familjemedlemmar till sommarställe för att placera in kunden i rätt socioekonomiskt fack. Man får vara tacksam om det görs halt vid inkomstdeklarationen. 

Jag svarade kortfattat, men efter ett tag fick jag i spegeln syn på två stadiga mörkskäggiga män, som satt precis bakom mig, och lyssnade på allt som sades med orörliga ansikten och uttryckslös blick. Deras svarta ögon vek inte från min nacke, och när jag nickade mot dem, såg de förolämpade ut. De var inte väntande kunder, utan flickans far och bror, som mitt på blanka eftermiddagen satt och bevakade hennes arbete (och heder?) i salongen. Det kändes som att klippas i en salong i Teheran, omgiven av ayatollor, och dit har jag aldrig längtat.


Respekt och kompetens samt utbildningsdiplom från en yrkesskola, borde vara självklart för att få arbeta som frisör. Men jag har hört från en säker källa (dvs en professionell frisör) att idag går många unga kvinnor bredvid som askultanter i en salong och tittar på när andra klipper.  När de själva anser sig kompetenta, hyr de en stol och värvar egna kunder, som inte vet att de saknar formell utbildning. Har man hårproblem, bör man inte fråga dem om råd. Däremot är det duktiga på prat - se ovan! - och en kund som behöver avlasta sig bekymmer,  kan räkna med en intresserad lyssnare.  

Under hela mitt hår-liga liv har jag träffat en enda och suverän frisör: Berit Lohne, som hade ensamsalong på Östermalm. Hon var elegant, skicklig, hade smak och stil. Dessutom var hon en tänkande och fin person, "ein Mensch", som det heter på jiddisch, vilket översättes till engelska som "a person with integrity and honour". Nu klipper och fönar hon änglarna i himlen.

Jag får börja odla långt hår igen.

- Tycker du att jag ska klippa mig?

Jenny Nyström - inte bara tomtar

Jenny Nyström, Konvalescenten.
Målad i Paris 1884.

I morgon stänger den fina utställningen om Jenny Nyström på Sven-Harrys konstmuseum i Stockholm, men som tur är, så hann jag se den i förra veckan. Dagen efter föll jag offer för årets första influensa, men efter en vecka i sängen kan jag nu i likhet med den unga flickan på oljemålningen sitta uppe i flera timmar. Tavlan gick för övrigt för 800 000 kronor på Bukowskis auktioner, såg jag på deras hemsida. Man kanske skulle låta sig avmålas i morgonrock med yllestrumpa om halsen?

Utställningen fördjupar bilden av Jenny Nyström som harmlös "tomtemor", och här blir man i stället varse hur mångsidig och begåvad hon var. Vad allt hanterade hon inte som tecknare, illustratör, akvarellist och målare av prisbelönta oljearbeten?  Och med en skicklighet som gör betraktaren andlös av beundran. 

Jenny Nyström var bara nitton år, när hon antogs som elev vid Konsthögskolan i Stockholm, och då hade hon redan studerat teckning och måleri vid Göteborgs museums ritskola, numera Valand, sedan elvaårsåldern (vilket torde vara rekord i den lägre åldersskalan). En oljemålning föreställande "Gustav Vasa som barn inför kung Hans" (en episod som enligt historikerna aldrig har ägt rum) gav stipendium till vidare studier i Paris, där hon vistades mellan 1882 och 1886, och ställde ut på Parissalongen år 1884 med sitt självporträtt (se nedan).

En ambitiös och flitigt verksam yrkeskvinna, som försörjde familjen som illustratör, men även en högt begåvad konstnär, som aldrig fick tid att utveckla sin talang i andra tekniker. Idag skulle vi tillägga: ... "därför att hon måste leverera". 

En kvinna med självförtroende.

Vädervariationer

Februariutsikt från mina fönster i väster

Livet är fullt av Farligheter. Man kan till exempel välja mellan att falla handlöst och försvinna i Stockholms oplogade snöhögar, eller utsätta sin vinterbleka hud för Teneriffas obarmhärtigt starka UV-strålar på en balkong med utsikt över strandpromenaden. Gissa vilket jag skulle föredra?

Min gode vän Göran på hotellbalkongen behöver inte invänta plogbilen för att ta sig ut ur huset. Möjligen vänta på sin kalla drink, serverad av room-service.

Lucky him! 

Foto och cop. Göran Olofsson, 2019.