Främlingar på buss

Med Kungl Slottet i bakgrunden.
Fotograf: Peter Gullers, 1976. Från Spårvägsmuseet SM 2044-2

Vid Fridhemsplan steg han på, glad och pratsam, på ädel-göteborgska. Slängde sig med rask nonchalans ner bredvid en blek medelålders kvinna framför mig på "invalidsätet", och jag trodde först att de båda kände varandra, eller att det möjligen rörde sig om en "blind-date" på stan. - "Vi ses på fyrans buss kl 16.00; jag sitter längst fram och har en brun päls." Men nej, snart förstod jag att paret var helt obekanta, eftersom den glade mannen, som till fullo behärskade tekniken med främlingskonversation, både ställde frågor och underhöll med egna berättelser. 

- "Här i Stockholm hade ni jättekul på den tiden jag var ung. Å, vad vi göteborgare avundades er! Ni hade Metropol, Swing, Sunside, Lorry och Nalen. Nalen! Där var jag aldrig! Vart brukade du gå?"

Den blyga damen viskade något lågt. Nej, hon hade aldrig varit där som ung. Hennes föräldrar tillät inte utespring.

- "Ha! tänkte jag. - "Du skulle ha frågat mig i stället!"

Så mannen övergick i stället till studentminnen från det glada sextiotalet, och redogjorde grundligt för väl bekanta ritualer som jag kände igen (se tidigare blogginlägg från 17.5.19). 

Jodå, visste hade damen tagit studenten. - "Vad hade hon gjort sedan?" - "Jo, hon hade gått på Socialhögskolan i Stockholm och blivit socionom". - "Typiskt min generation", tänkte jag, "alla ville gå på Sopis då. Förmodligen ångrade de sig senare. När de satt fast i Tenstas problem".

- "Aha, var låg Socialhögskolan på den tiden? Vid Sveaplan? Känner du NN som gick där 1966?"

Nej, det gjorde inte damen, och skruvade besvärat på sig. Det började likna polisförhör, i synnerhet när bänkkamraten också förhörde sig om var hon hade hon hade arbetat och vart hon var på väg. Förmodligen började hon känna sig skäligen misstänkt för något obekant brott, och det var med lättad min som hon sade adjö och steg av vid Odenplan. Hon skulle hämta hem sin hund.

Den nytre göteborgaren satte sig till rätta igen och fäste blicken på mig. Men innan han hann öppna munnen, fick jag en ingivelse:

- "Du glömde att nämna Bal Palais. Som hade två dansgolv!"

Han stirrade förbluffat på mig, och skrattade till.

- "Men Nalen då! Var du på Nalen nångång?"

- "Om jag var! Men mest på slutet innan de stängde".

Han suckade avundsjukt.

- "Jag är göteborgare och ääälskar Stockholm".

- "Och jag är stockholmare och älskar Göteborg. Så vi kan väl byta då?"

Pling! Nu reste sig mannen för att kliva av, men först måste han utröna vart jag var på väg och var jag bodde. - "Du bor väl på fina Östermalm?"

- "Nej, på Gärdet i en hyresrätt."

- "Ja, jag bor här i arbetarkvarteren", svarade han, och slog ut med armarna mot mörkret i Sibirien.

- "Där har jag också bott. Och stormtrivts".

Den okände mannen klev av med ett snett leende, och stegade iväg mot Stadsbiblioteket för att förnöja personalen där. 


När jag kom hem, spelade jag "Strangers in the Night" med Frank Sinatra. Från 1966, då danspalatset Nalen sjöng på sin sista vers. 

Kö framför Nalen på Gata Regerings 74,  år 1964.
Foto: Jan Holmlund, Pressens bild.