Vera Siöcronas Torg i Gamla stan

Vera Siöcronas torg, till höger Sven Vintappares gränd.

Femton år efter sin bortgång - och inte en dag för tidigt - får hembygdskämpen, författaren och journalisten Vera Siöcrona (1914-2003) ett eget torg uppkallat efter sig i Gamla stan. Vera Siöcronas torg är beläget framför ett 1600-talshus mellan Sven Vintappares gränd och Didrik Ficks gränd, och kallades tidigare Sven Vintappares torg.

Torget har tillkommit på förslag av Veras brorson Joachim Siöcrona, stödd av DN-journalisten Lars Epstein, och i november 2017 beslöt Stockholms
Stadsbyggnadsnämnd att bifalla förslaget. Sedan maj 2010 finns på platsen även ett minnesmärke i from av en bronsplatta med reliefmedaljong, utförd av konstnärinnan Ylva Lindegren, och bekostad av Gamla stans hembygdsförening.

I Sven Vintappares gränd bodde Vera Siöcrona, när Evert Taube tillägnade henne sin visa om "Vera i Vintappargränd", men den första bostaden i Gamla stan låg på Kolmätargränd 1, där Vera lyckats erövra kontraktet till en omodern tvårumslägenhet i början av 1940-talet: ... "mitt med svett och möda erövrade Shangri-lah" och "två så små rum i en så smal och mörk gränd". (ur "Granne med kungen", 1944)

Då rivningsplanerna för Kolmätargränd och tre andra intilliggande gränder blev offentliga 1943, utbröt en proteststorm, vars aktioner leddes av Vera Siöcrona i den nybildade Gamla stans hembygdsförening. Tyvärr förgäves... endast öppningen och valvet mot Västerlånggatan blev kvar sedan kanslihusets annex kommit på plats.

Sista spåren av Kolmätargränd.

Vera Siöcrona, ständigt beredd till kamp mot korttänkta och klåfingriga makthavare,  bodde även några år i början av 1970-talet på Bollhusgränd, men  flyttade senare till kvarnstället Smedstorp utanför Malmköping i Sörmland, där hon fick rå om sina två älskade hästar. Hon var dock inte mera "pensionär" än att hon därifrån aktivt deltog i protesterna mot Banverkets planer på ett tredje spår över Riddarholmen våren 1993. Att även denna historiska plats skulle skändas och stympas, gjorde henne ursinnig. Jag minns att hon vid ett samtal oss emellan hotade med att "lägga sig på spåren" för att förhindra illdådet. 

Som tur var, blev det inte verklighet, men jag lovade att i så fall lägga mig bredvid henne. Vad gör man inte för att bistå en så tapper och modig kvinna?

Vera Siöcrona var en stor djurvän. Hennes
skildring av djurskötarlivet på Skansen är full av ömsinthet
 och träffsäkra iakttagelser.

Ostindia eller Porslinstokig

Ostindia Flores, skapad av formgivaren Anna Lerinder.

Finns det något som heter "porslinsmani"? I så fall är jag drabbad, men jag lider inte av det. Tvärtom så fortsätter jag glatt att samla - ännu en servis, ännu ett nytt förvaringsskåp hemma.

Nu har jag börjat samla på det underbart vackra blåvita Ostindia-porslinet, till en början dess muggar och fat. I dagarna driver Cervera en kampanj, där de säljs med 20% rabatt. Det blev två stycken Flores-muggar häromdagen att tillfoga min lilla samling.

Porslinet har en intressant historia, som startar med fyndet av ett antal skärvor från ett av de förlista skeppen. De hamnade hos Rörstrands porslinsfabrik, där direktörens fru fick syn på dem, och tyckte att man "borde göra något av dem". Detta så sent som i början av 1930-talet, enligt Rörstrands webbsida om Ostindia.

Min väninna i Göteborg har en hel servis, men det säger sig självt att man som barnfödd och boende i Ostindiska Kompaniets hemstad bör äga en sådan. Sommaren 2017 besökte vi Ostindiefararen Götheborg, förtöjd vid Eriksbergs pir, och fick en spännande visning runt i fartyget. 

Och självfallet var det dukat med Ostindia-porslinet i kaptenens kajuta.

Guide och sjöfarare på Götheborg

Den ståtliga Ostindiefararen Götheborg
 vid hamnpiren.

Dukat för måltid till sjöss.

Mitt (och andras) 50-tal

De fluffiga vida kjolarna, upphängda i taket på Nordiska museets utställning "Mitt 50-tal", får mig att minnas just mitt femtiotal, och då särskilt de sista åren av decenniet då barnknoppen höll på att brista ut i en tonåring, som trängtade efter att få bära sådana underkjolar, gärna i flera lager. Mest av allt åtrådde jag en rutig Brigitte Bardot-klänning, en sån som hon bar vid bröllopet med Jacques Charrier 1959. Den fanns att köpa eller sy i tre färger: gult, rosa och ljusblått. Jag tjatade på min sykunniga mamma, men hon vägrade att plocka fram sin Singer. Kanske hade hon sett "Och Gud skapade kvinnan" och befarade en negativ pubertetsutveckling?

BB-klänning, omgiven av Stilmönster, 
från Nordiska museet.

Annars fanns det gott om stilmönster hemma, likaså hemlagad saft och sylt, hembakat bröd och hemlagad mat på köpta råvaror. Många fyrtiotalistbarn växte upp i ett tryggt och förutsägbart folkhem med en pappa, som arbetade och försörjde, och en mamma, som var hemma och vårdade. Min etnologiprofessor brukade säga att "1950-talet var det sista decenniet av 1800-talet", och så till måtto stämmer det att våra föräldrar var starkt präglade av sina 1800-talsfödda föräldrars värderingar och moral. Konsensus om vad som var gott eller ont, tillåtet eller förbjudet, rådde i samhället. Ingen anade att den snart skulle vittra sönder, först under det oroliga 60-talet, och sen ännu mer under det vänsterpräglade 70-talet, då det mesta skulle ifrågasättas. Inte minst  "den missbrukade kvinnokraften" i hemmen.

Fri bild från nätet.

I efterhand kan man undra om vi inte kastade ut barnet med badvattnet. Jodå, jag läste och begrundade Betty Friedans "Den kvinnliga mystiken" (från 1963), och blev yrkeskvinna på heltid i fyrtio år. Så mitt "hemmafruliv" börjar i stället nu - som pensionär - med den trista upptäckten att jag aldrig tillägnat mig de nyttiga och roliga kunskaper som ett (nästan) självförsörjande hushåll kräver, och tidigare kvinnogenerationer ansåg självklara.  

Det mesta går dock att reparera i efterhand, och trots allt, måste varje klok människa glädja sig åt kvinnors rätt till utbildning, arbete, ekonomisk och juridisk självständighet samt andra reformer, som värkt fram under 1900-talet. Men som en eftergift åt 50-talsnostalgin ska jag i allafall börja en kvällskurs i klädsömnad: "Sy din egen klänning". Men det blir inte en Bardot-klänning; jag har idag inte en sån midja som den kräver!

 Stringhyllor från Nordiska museet. 
Mina blev snabbt fyllda med Fem- och Jill-böcker.