Helsinki - staden där väst möter öst

Staden sedd från havssidan med Carl Ludvig Engels nyklassicistiska
domkyrka i fonden, invigd 1852 som Nikolajkyrkan,
men bytte namn 1959 till Tuomiokirkko (Domkyrkan).

När den extrema sommarhettan äntligen gav vika, kom energin och orken tillbaka, och resulterade i en tredagars båtkryssning med släktbesök i Helsingfors. Nu fick jag äntligen se närmare på den vackra stad, som jag hitintills bara besökt under några dagstimmar, och jag blev omedelbart förälskad. Så mycket vacker arkitektur, så många intressanta muséer och en så avspänd och vänlig atmosfär, överallt. Dessutom rent, prydligt och välfungerande. De gulgröna spårvagnarna körde nonstop, punktligt, och till en billig taxa (2,90 Euro för två timmars rundresa). Varför skrotade man detta trivsamma och miljövänliga transportfordon i Stockholm 1967? 

Den rysk-ortodoxa Uspenskijkatedralen på Skatudden, invigd 1868,
och Nord- och Västeuropas största ortodoxa kyrka. Tyvärr har
man placerat det London-inspirerade Pariserhjulet framför.

En annan känd hållpunkt för besökare som kommer sjövägen är givetvis Suomenlinna/Sveaborgs fästning, som Sverige och Finland så snöpligen gav upp under rysk-svenska kriget 1808-09. Dock har historikerna idag omvärderat kommendanten Carl Olof Cronstedts kapitulation, och menar att den både sparade hundratals liv och bidrog till fästningens intakta bevarande. Under inbördeskriget 1918 användes Sveaborg som fångläger för de röda, och först 1919 hissades den första finska flaggan.

Sveaborg ritades av Ehrensvärd, och påbörjades 1748.

Den berömda Tempelplatsens kyrka, invigd 1969, är ett av stadens främsta turistmål. Arkitektbröderna Timo och Tuomo Suomalainen gjorde precis tvärtom, när de skapade en kyrka helt och hållet nedsprängd i en klippa med obehandlade väggar i granit. Jag har läst att Tölö-borna från början inte var så förtjusta i sin nya församlingskyrka, men en halv miljon besökare per år kan ju inte ha helt fel.

Altaret i Tempelplatsens kyrka, samt nedan
ett parti av väggen med orgelpiporna.

Finnish design är något alldeles extra, och jag har alltid förundrat mig över hur vackra de enklaste vardagsföremål är utformade. Så har man ju också haft genier som Timo Sarpanjeva (1926-2006) till sitt förfogande. Designmuseet hade en separatutställning av hans arbeten i glas, textil och metall, där samtliga rum var fyllda med av skönhetsupplevelser. Här några exempel:

Den sista bilden föreställer faktiskt en théhuva i textil, ett tidigt arbete av Sarpanjeva, som belönades med silvermedalj på Milanotriennalen 1951. Men italienarna missförstod dess funktion, och gav honom priset för en "karnevalsmössa"!

Hanaholmens kulturcentrum i Esbo är ett forum för samarbete mellan Sverige och Finland med syfte att främja sammanhållningen mellan de båda länderna inom kultur, samhälle och näringsliv. Där avhandlas även aktuella händelser och samhällsfrågor, som berör båda länderna, och man ser ofta bilder därifrån flaxa förbi på TV-nyheterna, då statschefer och ministrar möts för att diskutera. Det kändes trevligt att få sitta ner och äta lunch i den fina restaurangen med utsikt mot vattnet och en åskgrå himmel, och buffén, som kusinen bjöd på, var suberb!

En förtjusande idyll yppade sig vid promenaden efteråt runt ön, och jag smög på tå i vassen för att inte skrämma iväg de vita svanarna. De var dock helt oberörda av min närgångenhet, och när jag zoomade in motivet, upptäckte jag att de var gjorda av plast!

Fake swans utanför Hanaholmen.

Men det var också den enda oäkta finska designen som jag upplevde under dessa härliga tre dagar hos Östersjöns Drottning. Vivat!

I berömda personers sällskap

Trots att jag är behäftad med en viss grad av ansiktsblindhet, så har jag en utpräglad förmåga att se likheter mellan kända och okända personer, så kallade "look-alikes". 

Och nu har jag upptäckt att mitt bostadshus är befolkat av minst tre berömdheter, varav en har varit död sedan 1969, men återuppstått som grannen tre trappor upp, nämligen den femstjärnige generalen Dwight D. Eisenhower (1890-1969), tillika USA:s president under åren 1953-1961. 

Det är en märklig upplevelse att åka hiss med "Ike" och hans Jack Russell-terrier, speciellt om den förstnämnde råkar bära sin skärmmössa den dagen. Jag får bita mig i tungan för att inte fråga ... "And how is the war going?". 

General Dwight D. Eisenhower, överbefälhavare
 för de allierades styrkor i Europa 1944-45.
Bild från Wikipedia.

Inte nog med det, på samma våningsplan som jag bor min favoritaktör Kenneth Branagh (född 1960) med vacker blond hustru. Han är fortfarande i livet och aktiv som skådespelare och regissör; jag såg honom senast  i "Dunkirk" (2017). men han gjorde även en utmärkt  prestation i Simon Curtis film "My week with Marilyn" (2011) som sir Laurence Olivier, för övrigt hans thaliska föredöme.

Jag kastar blygt beundrande blickar på "Kenneth", då vi möts i trapphallen. Han är alltid aktiv och på språng, nu i nya roller efter sin pensionering.

Sir Kenneth Branagh. Bild från Wikipedia.

Den mest markanta look-alike bland grannarna har tyvärr flyttat av,  men i flera år hedrades huset av den nionde earlen av Spencers  närvaro på första våningen: Charles Edward Maurice, född 1964, och bror till prinsessan Diana. Likheten var så markant att jag studsade till när vi träffades i tvättstugan första gången. Nästa gång vi sågs på samma plats, kunde jag inte låta bli att påtala den, varvid "Lorden" skämtade om sina planer att "återta egendomarna i Northamptonshire".

I våras drog han iväg och lämnade oss en celebritet fattigare, men om han begav sig direkt till Althorp, är jag övertygad om att slottets butler släppte in honom med ett "welcome home, Mylord!". 

Nionde earlen av Spencer framför sitt hem Althorp. 
Bild från Wikipedia.

Jag väntar med spänning på nästa nyinflyttare i huset. Vem kommer hen att likna?

En Dalarapsodi

Entrén till Masesgården vid Grytnäs by utanför Leksand.

En hälsovecka i Dalarna varje år brukar jag unna mig, och då naturligtvis på den klassiska Masesgården, som jag besökte första gången sommaren 1999. Det blev något av en kulturchock med den då rigida Are Waerland-kosten, som består till stor del av råkost och obehandlad mat, och får magen att blåsa upp till en vätgasballong. Men idag serveras mer lättsmält och vällagad varm vegetarisk kost, även om kaffe och svart thé inte erbjuds (men får intas diskret på rummet). 

Blommande husgavel åt öster, Masesgården.

Förutom ett välmatat aktivitetsprogram i form av yogaövningar, gymnastik, simning med vattengympa, föredrag och veckokurser, så kan gårdens gäster låna ordinära och elcyklar för att bege sig ut på egen hand i den vidunderligt vackra trakten kring södra Siljan. Som att cykla runt i ett kolorerat vykort!

Morgonutsikt från balkongen

På vägen mot Siljansnäs måste man stanna till ett tag och låta sig svalkas av vind och vågor vid Sundsnäs.

Nere vid Grytnäs brygga har Masesgården och byalaget en gemensam vedeldad bastu med badstege ner till Siljans vatten. Dock lite för ljummet för den som är van vid att småfrysa i skärgårdstemperaturer...

Varmvattenbad i juli 2018.

Inte bara kroppen, utan även själen kräver stimulans, så kyrkor, muséer, hembygdsgårdar och andra kulturobjekt är för mig självklara mål. Under förutsättning att benen orkar trampa dit!  Elcykeln tar mig dock utan problem in till Leksand och ett besök vid Axel Munthes Hildasholm, där rosorna stod i sin skönaste prakt i den lilla trädgården. 

Två mil tur och retur blir det till den lilla byn Tibble, där Hugo Alfvéns sista bostad, Alfvéngården, visas för besökare sommartid. Ett kärt återbesök; jag var där redan 1999. Den här gången var jag ensam besökare, och den snälla guiden lät mig slå an ett ackord på Den Stores flygel. Det kändes högtidligt. 

Interiör från Alfvéngården, dock med ett klavicord här.

Ännu en inspirerande interiör

Gården ligger mycket vackert vid en utlöpare av Österdalälven med egen brygga vid de strömma vattenvirvlarna. Hugo Alfvéns Dalarapsodi kan avlyssnas på Youtube; klicka på länken och njut!

Det är alltid lika vemodigt att lämna Dalarna och inse hur enormt mycket mer det finns kvar att upptäcka. Ja, det räcker till för resten av mitt liv. Och kanske jag en dag får råd att köpa mig ett eget litet boställe där? Jag nöjer mig med så lite...

Ännu ej renoverad stuga på Masesgårdens tomt.