Och så: GOTT NYTT ÅR!

Med julsymbolerna Tro, Hopp och Kärlek från Jakobstad i Finland önskar jag alla och envar ett gott slut på det gamla året och ett mycket Gott Nytt 2019.

Fotot nedan är taget på ArkDes i Stockholm och dess traditionella pepparkakstävling. Detta var det vinnande objektet i kategorin "Alla andra som bakar" (dvs inte barn). Jag tycker det var mer gripande än alla pepparkakshus av olika fasoner, och det var döpt till "Skidåkaren". En ensam sådan har just nått fram till den lilla stugans dörr. För att fortsätta på det finlandsssvenska temat, så erinrar jag mig genast Bertel Gripenbergs fina dikt "Ett ensamt skidspår" (för övrigt tonsatt av Jean Sibelius).

Ett ensamt skidspår som söker

sig bort i skogarnas djup,

ett ensamt skidspår som kröker

sig fram över åsar och stup,

över myrar där yrsnön flyger

och martall står gles och kort - /---/

GOD JUL anno 2018!

Strömparterren med Medeltidsmuseet, invigt 1986.
Det röda t.h. är en bit av Opera-huset, belyst i rött.

Med dessa bilder från Stockholms Medeltidsmuseum, som jag besökte på årets kortaste dag, önskar jag alla mina följare och läsare en riktigt nutida God Jul. 

Tack och lov att man inte levde på medeltiden (i Sverige åren 1050-1520) i Stockholm: trångt, smutsigt, illaluktande, hårda lagar och då och då ofärd, nöd och krig. För att inte tala om pesten i mitten på 1300-talet! 

Nåja, ganska trångt har vi det fortfarande, men så här års är staden ett enda stort smyckeskrin av ljus, färger och fantastiska former - långt ifrån det medeltida mörkret. Må nu bara ljuset tändas i Rosenbad, tvärs över Strömmens virvlande vatten, till nästa år!

Riddare med väpnare. Alsnö stadgar år 1280
adlade dem till landets frälse.

En nunna i klostrets örtagård. Sverige kristnades till den katolska
 tron och förblev i den ända fram till reformationen år 1527.

Bagerska säljer sitt bröd i en bodbutik. Den medeltida staden
hyste ett stort antal specialiserade hantverksyrken som nu försvunnit
och endast lever kvar i vissa gatu- och grändnamn.

Vädersolstsavlan med halofenomenet från 1535 

visar centrala Stockholm i mitten av 1500-talet. 

(Kopia)

I hopp om en vit jul

Vy från mina fönster idag

I morse vaknade jag av ett ljud som jag inte hört på länge: morret och skrapandet av en snöplog. Det tog ett tag innan jag kunde identifiera det, men utsikten från mina fönster hemma hade förskönats rejält under kvällen och natten. Månntro stockholmarna slipper traska i regn och lera under kommande julhelg?

Dessutom är det idag hundra år sedan svenska kvinnor fick rösträtt. Riksdagens första kammare gav till sist med sig, och de tappra rösträttskvinnorna kunde äntligen andas ut. Visst är det märkligt att vi skulle bli sist i Norden med att bevilja hälften av den vuxna befolkningen denna självklarhet? I Finland fick kvinnorna rösta redan 1906, i Norge 1913 och Danmark samt Island 1915. Varför tog det så lång tid här, kan man fråga sig. 

Från Regeringskansliet har därför utgått ett påbud om  en tillfällig och extra flaggdag idag för att hylla demokratin. Vilket genast åtlyddes så snart morgonen ljusnat till dag. 

Nu väntar vi bara på att demokratin ska ge oss en ny och helst funktionsduglig regering. Det blir något att flagga för, det!

Årets julklapp

Tidig sovjetisk dammsugare, mycket lik min första.

Äntligen har samtiden kommit i fatt det framtids- och miljötänk som sedan urminnes tider rått i min uppväxtfamilj. Årets julklapp är nämligen - begagnad. Återanvänd och inköpt i second hand, på loppis eller i miljöstugor. Adjöss digitala bakmaskiner, supersmartphones och talande kylskåp! Nej, sånt har vi aldrig stått efter, och redan från späd ålder fick jag lära mig att ingenting får kastas innan det är helt slut och oreparabelt. Och "matsvinn", det visste vi inte vad det var. 

Successionsordningen i miljötänket var given, och inleddes med min yngste morbror, som alltid köpte den senaste modellen av kyl, frys, tvättmaskin, dammsugare och annat som producerades av Electrolux, där han var anställd med en rejäl personalrabatt. Men när en ny modell dök upp på marknaden, så ratades den fortfarande fungerande gamla av morbror och moster, och gick vidare till min föräldrar, som nöjde sig med förrförra årets Electrolux Super. Den fick slita länge och väl, men när ytterligare en ny landade hos föräldrarna, så vandrade den tidigare vidare till mig. Likaså radio och stereo, fast min första radio var visst en silverbröllopspresent från farfar till min farmor. Men morbror P. avskydde "gamla saker", som han kallade för "rosk" (finlandssvenskt ord för skräp), och det blev min lycka som fattig student, när jag flyttade hemifrån. 

Min lilla etta i Vasastan, måste haft en lätt museal anstrykning vad gäller dess inventarier. Ingenting var nytt, allting var retro, fast begreppet inte var uppfunnet då. Min första TV, som jag ivrigt inväntade, såg ut ungefär som denna:

Med jalusidörrar, som kunde dras för bildrutan under dagtid. Naturligtvis svartvit, fast de flesta vid det laget skaffat sig färg-TV. Men man hade ju nylonstrumpor hemma!

Även kläder köpte jag på den tiden i andra hand, dock inte i en chic second hand-boutique, utan en anspråkslös kemtvättsaffär på Åsögatan, som sålde ej avhämtade plagg för en tia eller två. Dessa ändrade jag sedan till belåtenhet på min (naturligtvis) begagnade symaskin (fortfarande i drift). Som 23-åring var jag med andra ord en veritabel Miljöhjälte, som sov gott om nätterna, utan klimatångest. Jag hade inte ens körkort, utan trampade omkring på en mycket begagnad damcykel. 

Så vad är nytt under himlen egentligen? Ja, möjligen den lätta ångest som jag känner då jag tvingas köpa en ny mobiltelefon för att knapparna ramlar av den gamla efter sju år. Som min morbror skulle ha kastat i en "roskis" (soptunna) för länge sen.

Ingenting för en Stureplans-rånare!