Inte utan min kasse

Najlon från 1964. Rokokostol (kopia) modell 1750-tal.

Engångskassar av plast, en gång höjden av modernitet, förpestar nu miljön, både på land och till havs, där hela öar har bildats av använd gammal plast. Bra att man nu börjat införa restriktioner genom att försiktigtvis fråga och ta betalt. Jag ser och hör varje dag kunder, som svarar "nej, tack, jag har egen kasse med mig". Två kronor är dock för litet med tanke på all miljöskada, som plasten förorsakar;  jag föreslår en höjning till minst 10 kronor.

För egen del har jag rotat fram en gammal trotjänare, den svarta nylonskapelse ("najlon", sade man då), som jag köpte inför mitt första sommarjobb på Postbanken sommaren 1964. Den kan vikas ihop hur många gånger som helst till ett format som kan förvaras i små handväskor och fickor, och i den färdades mina rosa skor med stilettklackar. Idag tror jag inte samma kasse finns att köpa och kanske den rentav fått antikvärde?

Vi sommarjobbare satt och sorterade insättningskort hela dagarna, ett ganska så enhanda och trist arbete. Mer intressant var det att studera stansoperatrisernas arbete i de enorma hålkortsmaskiner, som var inkörsporten till en kommande tid med datorer. Ett så spännande yrke! Dessa unga flickor i tjugoårsåldern var ärtiga, väl målade och sprayade, samt väckte stor beundran med sin säkerhet och vana.

Idag, femtio år senare, har den sista stansoperatrisen gått i pension, och kontorsslavarna knappar på sina bärbara datorer i stället. Jag törs inte tänka på vilka sopberg som dessa kommer att generera i framtiden...

Tabulator 906, bild från Internet