Jill Stallflickan och jag

 

En obesvarad kärlek till hästar. Fri bild från nätet.

Det råder rusning till ridstallen i Stockholm, läser jag i min lokaltidning, med långa köer för barn, som vill lära sig rida. Skyll gärna på pandemin, samma fenomen gäller för sporter som basket och simning. Men köer? Trängsel bland stallboxarna? Ack, hur annorlunda var det inte på den tiden - hösten 1965 - då jag själv som sextonåring ville lära mig rida! Inga köer, bara att trava in i det närbelägna stallet, och inte ens en egen ridhjälm krävdes på platsen. Fanns att låna för den som var så kinkig. Och det var ju jag, som under flera år blivit "Jill-förgiftad" av den engelska författarinnan Ruby Fergusson från Yorkshire. 

Hennes popularitet kan nog bara mäta sig med Enid Blytons under femtio- och sextiotalet. Inbitna stadsbarn som jag läste andlöst om Jill Crewes mödor att lära sig handha och rida sina två hästar, Black Boy och Rapid, skrapa ihop pengar till sadlar, remtyg, hö och egna jodphurs, så hon kunde delta i byn Chattons ridtävlingar. Efter nio böcker med Jill, var åtminstone jag övertygad om att: ridning är ingen svår konst att lära sig, och snart har jag egna prisrosetter på väggen hemma.

Jill-böckerna gavs ut mellan 1949 och 1962.

Men redan från början gick det snett när jag beordrades att omgående ta ut och sadla min inbokade häst och leda in henne i manegen. - Vaddå, sadla? Jag förväntade mig att få min häst framkörd efter att ha konstaterat att halvblodet Maroline bestod av meter efter meter av brun nervös häst. Hon rullade med ögonen och tuggade fradga inne i spiltan, och såg inte fram emot att få hysa mig på ryggen. Hon var känd för att vara "lite lynnig och nervös" -  en utmärkt häst för nybörjare. Hur jag kom upp på ryggen, minns jag inte, kanske med en stege? Men ridläraren, som inte hade minsta likhet med Jills rullstolsbundne ridinstruktör Martin, fick snart ögonen på mig. - "Ni därborta! Släpp sadelknappen!" röt han och pekade på mig med ridpiskan, när jag tappade taget om tyglarna. Maroline visade tydligt sitt ogillande med frustande krumsprång i otakt med de andra ryttarna (alla yngre än jag), och beklagade bara att hon inte kom åt att bita människan i sadeln.

Så jag bytte hästmärke till en betydligt lugnare modell, flegmatiska Grållan, som minst av allt exekverade i krumsprång; tvärtom, så rörde hon sig ytterst motvilligt både framåt och sidledes. Då och då vände hon på huvudet och blängde på mig: - "Vem tror du att du är som kan bestämma?" Hon skrittade och travade när hon fick lust, annars inte.

I den vevan kom mina föräldrar på ett oannonserat besök på ridskolans läktare, ivriga att beskåda mina framsteg. Efteråt smög de sig skamsna ut, speciellt mamma, som hade hållit i tömmarna till gårdens hästekipage hemma i Finland. - "Vi trodde vi skulle få se något fantastiskt..." sa min pappa, och mamma fyllde i ..."men det var ju bara en häst som kom ut med dig ovanpå". 

Den slitsamma ridhösten fick dock ett oväntat slut en dag strax före jul, när jag infann mig i stallet. Alla ridlektioner var inställda den närmaste tiden - hästarna var förkylda. Jag såg i andanom en rad spiltställda hästar med yllehalsdukar och rinnande mular, och tyckte synd om dem.

Så de var, trots allt, lite mänskliga ändå. 

Min ridskola hade redan då gamla anor från Enskede gård.

 Idag är den tillbyggd och uppsnofsad till oigenkännlighet.

Väl omhändertagna och utökade till antal.