 |
| Effektiv damfrisering från 1967. Fri bild från nätet. |
Min mamma brukade säga att "damfrisörskor var de dummaste människor hon visste." Jag tyckte hon var lite väl hård i sitt svepande omdöme, men samtidigt måste jag hålla med om att frisersalonger är ett av de ställen där jag trivs sämst. Jag går hellre till tandläkaren, eftersom min utmärkta doktor alltid har varit och är respektfull, kompetent och professionell. Långt ifrån alla damfrisörer är det. Jag skulle kunna skriva en hejdlöst rolig bok om mina möten med taffliga frisörer genom åren. Som till exempel:
Den hippa salongen nära Stureplan, där jag råkade ut för en halvnaken ung manlig frisör, iförd endast jeans och en nätundertröja. Han irrade planlöst omkring mellan kunderna, klippte lite här och var samtidigt, medan hans svarta armhålsborstar viftade dem i ansiktet. Min väninna avgudade den salongen, men jag gick bara dit en gång, eftersom den krävde medförd bakteriedödare.
En annan salong på Valhallavägen hade den suraste personal jag någonsin mött. Men de var duktiga herrfrisörer; alla män, som stegade ut därifrån såg ut som tjugo år yngre filmstjärnor. Dessvärre klippte de även kvinnor exakt som män, med rakade nackar och allt. Hade man kort frisyr blev man snabbt maskuliniserad, och jag förstod att mig fattades skägg och mustascher för att de skulle anse sitt arbete komplett. - Tack och adjö!
Vid ett annat tillfälle hamnade jag i en söderförort, där det fanns en liten salong, som jag tveksamt klev in i. En söt ung flicka erbjöd mig genast en ledig stol och lyssnade uppmärksamt på mina önskemål. Tyvärr hörde hon till de nyfiket pratsamma, som ville veta var jag bodde, vad jag arbetade med, hur jag tagit mig dit osv - något man får räkna med som ny kund i en salong. Då är det vanligt att frisören korsförhör om allt från familjemedlemmar till sommarställe för att placera in kunden i rätt socioekonomiskt fack. Man får vara tacksam om det görs halt vid inkomstdeklarationen.
Jag svarade kortfattat, men efter ett tag fick jag i spegeln syn på två stadiga mörkskäggiga män, som satt precis bakom mig, och lyssnade på allt som sades med orörliga ansikten och uttryckslös blick. Deras svarta ögon vek inte från min nacke, och när jag nickade mot dem, såg de förolämpade ut. De var inte väntande kunder, utan flickans far och bror, som mitt på blanka eftermiddagen satt och bevakade hennes arbete (och heder?) i salongen. Det kändes som att klippas i en salong i Teheran, omgiven av ayatollor, och dit har jag aldrig längtat.
Respekt och kompetens samt utbildningsdiplom från en yrkesskola, borde vara självklart för att få arbeta som frisör. Men jag har hört från en säker källa (dvs en professionell frisör) att idag går många unga kvinnor bredvid som askultanter i en salong och tittar på när andra klipper. När de själva anser sig kompetenta, hyr de en stol och värvar egna kunder, som inte vet att de saknar formell utbildning. Har man hårproblem, bör man inte fråga dem om råd. Däremot är det duktiga på prat - se ovan! - och en kund som behöver avlasta sig bekymmer, kan räkna med en intresserad lyssnare.
Under hela mitt hår-liga liv har jag träffat en enda och suverän frisör: Berit Lohne, som hade ensamsalong på Östermalm. Hon var elegant, skicklig, hade smak och stil. Dessutom var hon en tänkande och fin person, "ein Mensch", som det heter på jiddisch, vilket översättes till engelska som "a person with integrity and honour". Nu klipper och fönar hon änglarna i himlen.
Jag får börja odla långt hår igen.
Jag svarade kortfattat, men efter ett tag fick jag i spegeln syn på två stadiga mörkskäggiga män, som satt precis bakom mig, och lyssnade på allt som sades med orörliga ansikten och uttryckslös blick. Deras svarta ögon vek inte från min nacke, och när jag nickade mot dem, såg de förolämpade ut. De var inte väntande kunder, utan flickans far och bror, som mitt på blanka eftermiddagen satt och bevakade hennes arbete (och heder?) i salongen. Det kändes som att klippas i en salong i Teheran, omgiven av ayatollor, och dit har jag aldrig längtat.
Respekt och kompetens samt utbildningsdiplom från en yrkesskola, borde vara självklart för att få arbeta som frisör. Men jag har hört från en säker källa (dvs en professionell frisör) att idag går många unga kvinnor bredvid som askultanter i en salong och tittar på när andra klipper. När de själva anser sig kompetenta, hyr de en stol och värvar egna kunder, som inte vet att de saknar formell utbildning. Har man hårproblem, bör man inte fråga dem om råd. Däremot är det duktiga på prat - se ovan! - och en kund som behöver avlasta sig bekymmer, kan räkna med en intresserad lyssnare.
Under hela mitt hår-liga liv har jag träffat en enda och suverän frisör: Berit Lohne, som hade ensamsalong på Östermalm. Hon var elegant, skicklig, hade smak och stil. Dessutom var hon en tänkande och fin person, "ein Mensch", som det heter på jiddisch, vilket översättes till engelska som "a person with integrity and honour". Nu klipper och fönar hon änglarna i himlen.
Jag får börja odla långt hår igen.
 |
| - Tycker du att jag ska klippa mig? |
Kära nån, vad du har råkat ut för! Din berättelse om dessa olika frissor är vansinnigt rolig, men också litet sorglig. Trodde nog att den enorma konkurrensen skulle göra att ickeprofessionella personer snabbt skulle försvinna. Jag har satt mig ner och funderat och det har ju verkligen varit många möten genom åren, men de allra flesta helt ok. Mest minns jag Thunbergs nära Stureplan. En enorm salong där jag gick i många år. Numera håller jag mig till två olika salonger. En för enbart klippning (de är billiga och ligger nära min bostad), en litet längre bort dit jag går då det är dags för toning. På den förstnämnda blev jag en gång betjänad av en flicka, som enbart talade engelska. Vad heter lugg och virvel på engelska? Nåja, det gick rätt bra ändå.
SvaraRaderaJa, numera har jag inga illusioner när jag kliver in i en för mig helt ny salong, men tills vidare hänger jag kvar på NK:s Hair Bar, en liten lugn salong med bara fyra stolar. Jag tror tvärtom mot dig: att den enorma konkurrensen och systemet med att "hyra egna stolar" har bidragit till en utarmning i yrket. Förr var en frisersalong som vilken arbetsplats som helst, där man anställdes efter meriter och intervjuer, och en ägare var ansvarig för helheten.
SvaraRaderaSå bra att du har tillgång till två salonger! Men att behöva tala engelska i kundstolen...?! Nåja, man får vara tacksam att det inte är fråga om arabiska med tanke på hur många av dagens frisörer som kommer från Mellanöstern. Och hyr egna stolar.