Vera Siöcronas Torg i Gamla stan

Vera Siöcronas torg, till höger Sven Vintappares gränd.

Femton år efter sin bortgång - och inte en dag för tidigt - får hembygdskämpen, författaren och journalisten Vera Siöcrona (1914-2003) ett eget torg uppkallat efter sig i Gamla stan. Vera Siöcronas torg är beläget framför ett 1600-talshus mellan Sven Vintappares gränd och Didrik Ficks gränd, och kallades tidigare Sven Vintappares torg.

Torget har tillkommit på förslag av Veras brorson Joachim Siöcrona, stödd av DN-journalisten Lars Epstein, och i november 2017 beslöt Stockholms
Stadsbyggnadsnämnd att bifalla förslaget. Sedan maj 2010 finns på platsen även ett minnesmärke i from av en bronsplatta med reliefmedaljong, utförd av konstnärinnan Ylva Lindegren, och bekostad av Gamla stans hembygdsförening.

I Sven Vintappares gränd bodde Vera Siöcrona, när Evert Taube tillägnade henne sin visa om "Vera i Vintappargränd", men den första bostaden i Gamla stan låg på Kolmätargränd 1, där Vera lyckats erövra kontraktet till en omodern tvårumslägenhet i början av 1940-talet: ... "mitt med svett och möda erövrade Shangri-lah" och "två så små rum i en så smal och mörk gränd". (ur "Granne med kungen", 1944)

Då rivningsplanerna för Kolmätargränd och tre andra intilliggande gränder blev offentliga 1943, utbröt en proteststorm, vars aktioner leddes av Vera Siöcrona i den nybildade Gamla stans hembygdsförening. Tyvärr förgäves... endast öppningen och valvet mot Västerlånggatan blev kvar sedan kanslihusets annex kommit på plats.

Sista spåren av Kolmätargränd.

Vera Siöcrona, ständigt beredd till kamp mot korttänkta och klåfingriga makthavare,  bodde även några år i början av 1970-talet på Bollhusgränd, men  flyttade senare till kvarnstället Smedstorp utanför Malmköping i Sörmland, där hon fick rå om sina två älskade hästar. Hon var dock inte mera "pensionär" än att hon därifrån aktivt deltog i protesterna mot Banverkets planer på ett tredje spår över Riddarholmen våren 1993. Att även denna historiska plats skulle skändas och stympas, gjorde henne ursinnig. Jag minns att hon vid ett samtal oss emellan hotade med att "lägga sig på spåren" för att förhindra illdådet. 

Som tur var, blev det inte verklighet, men jag lovade att i så fall lägga mig bredvid henne. Vad gör man inte för att bistå en så tapper och modig kvinna?

Vera Siöcrona var en stor djurvän. Hennes
skildring av djurskötarlivet på Skansen är full av ömsinthet
 och träffsäkra iakttagelser.