Mitt (och andras) 50-tal

De fluffiga vida kjolarna, upphängda i taket på Nordiska museets utställning "Mitt 50-tal", får mig att minnas just mitt femtiotal, och då särskilt de sista åren av decenniet då barnknoppen höll på att brista ut i en tonåring, som trängtade efter att få bära sådana underkjolar, gärna i flera lager. Mest av allt åtrådde jag en rutig Brigitte Bardot-klänning, en sån som hon bar vid bröllopet med Jacques Charrier 1959. Den fanns att köpa eller sy i tre färger: gult, rosa och ljusblått. Jag tjatade på min sykunniga mamma, men hon vägrade att plocka fram sin Singer. Kanske hade hon sett "Och Gud skapade kvinnan" och befarade en negativ pubertetsutveckling?

BB-klänning, omgiven av Stilmönster, 
från Nordiska museet.

Annars fanns det gott om stilmönster hemma, likaså hemlagad saft och sylt, hembakat bröd och hemlagad mat på köpta råvaror. Många fyrtiotalistbarn växte upp i ett tryggt och förutsägbart folkhem med en pappa, som arbetade och försörjde, och en mamma, som var hemma och vårdade. Min etnologiprofessor brukade säga att "1950-talet var det sista decenniet av 1800-talet", och så till måtto stämmer det att våra föräldrar var starkt präglade av sina 1800-talsfödda föräldrars värderingar och moral. Konsensus om vad som var gott eller ont, tillåtet eller förbjudet, rådde i samhället. Ingen anade att den snart skulle vittra sönder, först under det oroliga 60-talet, och sen ännu mer under det vänsterpräglade 70-talet, då det mesta skulle ifrågasättas. Inte minst  "den missbrukade kvinnokraften" i hemmen.

Fri bild från nätet.

I efterhand kan man undra om vi inte kastade ut barnet med badvattnet. Jodå, jag läste och begrundade Betty Friedans "Den kvinnliga mystiken" (från 1963), och blev yrkeskvinna på heltid i fyrtio år. Så mitt "hemmafruliv" börjar i stället nu - som pensionär - med den trista upptäckten att jag aldrig tillägnat mig de nyttiga och roliga kunskaper som ett (nästan) självförsörjande hushåll kräver, och tidigare kvinnogenerationer ansåg självklara.  

Det mesta går dock att reparera i efterhand, och trots allt, måste varje klok människa glädja sig åt kvinnors rätt till utbildning, arbete, ekonomisk och juridisk självständighet samt andra reformer, som värkt fram under 1900-talet. Men som en eftergift åt 50-talsnostalgin ska jag i allafall börja en kvällskurs i klädsömnad: "Sy din egen klänning". Men det blir inte en Bardot-klänning; jag har idag inte en sån midja som den kräver!

 Stringhyllor från Nordiska museet. 
Mina blev snabbt fyllda med Fem- och Jill-böcker.