Jag lovade mig själv att jag inte skulle skriva om #meetoo i min blogg, men denna folk- och proteströrelse förföljer oss överallt, och tycks aldrig mattas av. Finns det i dagsläget någon yrkesgrupp med kvinnliga representanter, som inte har skapat sig en egen hashtag? Det skulle i så fall vara Tandborstinnehavarnas Intresseförening.
Ursäkta, om jag låter raljant, men jag efterlyser lite proportioner! Framför allt i media, där en jordbävning eller statskupp får halva utrymmet jämfört med en ny meeto-hashtag. Jag törs knappt erkänna att jag aldrig i hela mitt rätt långa liv blivit trakasserad, för sådana bekännelser möts med största misstro. Möjligen skulle samma vittnespsykolog, som fick Sture Bergwall att erkänna åtta mord som han inte hade begått, kunna gräva fram en okänd hand på mitt högra knä för tio år sedan. Aldrig polisanmäld. Men det är också allt.
I en insändare i Metro skrev en kvinna för en tid sedan: "Vad jag är trött på #meetoo". Hon fick genast en arg replik av en yngre syster att hon borde skämmas. Men jag anar att i likhet med mig så känner hon inte igen sig i alla snusk- och skräckskildringar som nu läggs upp på bordet. Och jag förstår varför. Arten kvinnor kan idag uppdelas i två kategorier: 1) De unga och mycket unga, som riskerar ovälkomna inviter och tafsande, och 2) de äldre - och då räcker det med att ha fyllt fyrtio - som är alldeles och totalt osynliga för både onda och goda avsikter.
Samhällsklimatet tillät inte så grova kränkningar när vi var unga, och därför undrar man varför vissa kvinnor stått ut så länge? Det finns en regel, som lyder: Gå vid första slaget. Den borde tillämpas även vid vad Sara Danius kallade "ovälkomna intimiteter", även om det utlöser tillfälliga obehag. Men gör det - för din egen självkänslas skull!
Ty visar man inte respekt för sig själv och sin integritet, gör ingen annan det heller. Så enkelt är det, som Leif GW Persson brukar uttrycka sig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar