Till eftertankens lov

Religionspsykologen Owe Wikström gav redan 2001 ut en bok med titeln "Långsamhetens lov, eller Vådan av att åka moped genom Louvren", en hyllning till något som redan då var en bristvara i omvärlden: eftertanke och reflexion. Samt även ett visst mått av långsamhet - för att hinna se, tänka och njuta av att ännu vara kvar på den här sidan av livet.

Men, ack, får man ägna sig åt detta i fred, utan omvärldens klander, idag, sexton år efter Wikströms tänkvärda (sic!) bok? Nej, när du gått i pension - då ska du verkligen lägga in högsta stressväxeln för att inte hamna bland Synnerligen Suspekta Personer. Har du tidigare klämts bland trånga tidsramar, krävande chefer, anpassningskrav och språngmarscher för att hinna med, så gäller det nu att springa dig till en förtida död så snart stämpelkortet är inlämnat.

- "Svara i mobilen då!" - "Det hinner du visst!" - "Du måste ställa upp!" - "Ja, men lyssna då!" "Och så var vi i X, for vidare till Y, såg en skymt av Z, tog planet till Å och - flämt! - reste vidare till Å och landade i Ö".

"Moped genom Louvren" - och livet - jajamän!

Pensionärer ska inte bara vara aktiva, utan hyperaktiva, tillls de hamnar på akuten med hjärtstillestånd. Det gjorde Owe Wikström - trots att han upptäckt långsamhetens välsignelse.

Så lycklig jag blev när jag läste om den amerikanska författarinnan Carson McCullers som barn. I stället för att stoja runt med grannbarnen, kunde hon dra sig undan i ett rum och sitta där, tyst och stilla, för sig själv. - Vad gör du? frågade hennes oroliga moder. - Jag tänker, mamma. Det är roligt, det också. 

Flera borde inse det. Även om inte alla kan bli berömda författare.