 |
| En klassiker från 1966, utgiven på Bonniers |
Häromveckan lyckades jag efter månaders försök låna hem stadsbibliotekets enda exemplar av Gun-Britt Sundströms omtalade debutroman "Student -64". Uppgrävd från huvudbibliotekets nedre magasin, med väl inrökta sidor, hundöron och löst ryggband, ett under att den hade överlevt. Romanen handlar om Saga Sandler, Sundströms alter ego, och hennes första terminer som student vid Uppsala universitet och ett bohemiskt kringflackande bland olika ämnen (detta var före U-68) och olika unga män.
Som nybliven recentior vid Stockholms universitets institution för engelska några år senare läste jag boken med blandade känslor. - När ägnade sig huvudpersonen åt sina studier? Inget tentaplugg? Hur klarade hon sig ekonomiskt? Inte räckte studiemedlen långt. Jag minns ett ständigt jagande efter extrajobb, och redan efter tre år kunde jag upprätta en lista på tio olika arbetsplatser där jag figurerat som vikarie eller timanställd. Saga Sandler, däremot, hon glider bekymmerslöst fram i Uppsala, röker och dricker friskt samt ägnar kvällarna "på lokal" för att "gama sig en typ". Ibland vaknar hon upp i en främmande skrynklig säng, lätt förvirrad.
Nej, den debuten håller inte idag vid omläsning. Inte trovärdig, men inte heller ovärdig som en tidsmarkör. Kanske var sextiotalet just så här ansvarslöst och icke-krävande för en student med solid borgerlig bakgrund att falla tillbaka på? Och hur ser det ut idag?
Jo, generation "OKBoomer" (fyrtiotalister) ägnar sig som pensionärer fortfarande åt att "gama sig en typ", och det med friskt humör och oförvitliga krafter, nu som pensionärer, änkor, änklingar och frånskilda. Dejtingprogrammen står som spön i backen på teves alla kanaler, där nyrenoverade sextioplussare inte drar sig för att hänga ut sina liv, sorger och förhoppningar. I Alperna, på skärgårdskrogar, i olika tevestudios. Senaste greppet handlar om två yngre medelåldringar som ska para ihop "min mamma och din pappa" (eller tvärtom). Att svajpa eller inte svajpa, och svajpa rätt, det är frågan bland dem som begått "en grå skilsmässa" i pensionsåldern.
Plötsligt har vi "Boomers" blivit synliga och intressanta. Är det bra och lovvärt? Ska vi vara tacksamma och glada? Återupprättade efter år av osynlighet? Jag kan bara svara för mig själv med frågan: - Är det absolut nödvändigt att "gama sig en typ"?
Gun-Britt Sundström lär ha slutat med det, om man får tro de senaste årens intervjuer med henne. Men "diggar med amazonerna" , det gör hon säkert fortfarande.
 |
| Gun-Britt Sundström som ung samt omslaget till hennes nyutkomna memoarer som föranledde omläsningen. |
Nej, det är inte nödvändigt att "gama sig en typ", men denna typ av TV-program och tidning- och tidskriftsartiklar säljer förmodligen. Intressant det där med omläsningar förresten. Jag har blivit så gammal att jag får allt svårare att känna mig lockad av den nya litteraturen och börjar nu se tillbaka på böcker jag läst tidigare eller äldre böcker som jag missat. Läser just nu Nevil Shute Mannen med sälgpiporna. Förr kunde en del skriva riktigt spännande berättelser, men sättet att berätta som Shute gör, har blivit annorlunda, vilket gör att den känns förlegad.
SvaraRaderaVälkommen tillbaka till min blogg, Birgitta! Roligt att få läsa en kommentar. Jag ägnar mig också av och till åt omläsning av favoriter, så pass ofta att jag undrar om det är ett åldrande tecken? En fem år äldre vän läser BARA om ur sina bokhyllor.
SvaraRaderaNevil Shute har jag tänkt föreslå till vår läsecirkel. Är "Sälgpiporna" hans bästa roman?
Det var en svår fråga. Jag har inte läst alla hans böcker och sedan databasen Alex togs bort från biblioteken är det svårt att hitta uppgifter om författares mest framstående böcker. Som jag skrev är Sälgpiporna välskiven och spännande, men sättet att berätta upplevs som föråldrat. Enligt Wikipedia är På stranden hans mest berömda verk.
SvaraRadera