Så som på fågelbordet, så ock bland männ'skorna

Dendrocopus major. Stor hackspett.

Sitter och tittar ut på min fågelmatningsplats på balkongen om mornarna när jag dricker första kaffetåren (med hembakt bröd till). En mycket tacksam uppgift att hänga ut talgbollar i en korg och sen se vad som händer. Och vad noterar jag? Jo, en Fåglarnas Hackordning råder, precis som i människoriket!

Maten är ju i första hand tänkt för de vackra och skönsjungande talgoxarna, vars sång alltid gör mig lika glad i snösmältningstider. Och dessa små raringar brukar regelbundet påminna mig när maten dröjer. Då sitter en eller flera på balkongräcket och tittar rakt in på människan där inne i värmen, som smaskar i sig mat och dryck. Deras små svarta ögon ser Förebrående på mig. - Ut och handla fågelmat! Talgoxisarna kommer sen flygande i flockar och klänger kring korgen, men - vad händer därefter? Jo, hackspetten från tallarna i parken kommer och parkerar sig, täcker hela matplatsen med sin stora kropp och oxisarna sätter sig på väntande rad på balkongräcket. Precis som människor i en bankomatkö. När hackspetten - en Dendrocopos major, enligt fågelboken - äntligen ätit klart, efter att ha huggit vilt efter oxisarna, är det deras tur. Och medan de äter, så kommer flygande en svärm av gråsparvar och talltitor och vill till matbordet, de också. Ibland tillåter oxisarna bordssällskapet, men när det blir för trångt, sjasar de iväg de nya gästerna. Som i sin tur sätter sig väntande på balkongräcket.

En gemensam fiende tycks de alla ha: Skatorna. När en sån dyker upp, flyr de i skräck, som inför en polisstyrka. Trots att skatan inte vill ha av maten, utan bara inspekterar och sen ger sig iväg igen. Strax därefter är ordningen återställd igen, och jag kan lugnt frukostera vidare.