Apoteket, var god vänta, vänta och vänta!

 

Apotekets logga. Bild från nätet. 

 

Det finns professionella apotek och det finns Skräckapotek. Till ett av de sistnämnda blev jag tvungen att hänvända mig häromdagen, febrig och drabbad av årets första influensa. Dessvärre, ty det artade sig att bli en mardrömsupplevelse som skulle spä på sängläget med minst en vecka. 

Närapotek, heter det, och på vägen dit upptäckte jag min granne G. framför mig på trottoaren, stegande målmedvetet och med en papperslapp i handen. Den på mötena stridbare mannen har en sjuk hustru hemma, så inget konstigt med det. Han gick in strax före mig och baxade sig in i den minsta apotekslokal man kan tänka sig. Där rådde full aktivitet med två mycket uptagna farmaceuter bakom disken samt ytterligare några kunder. Att döma av nummerdisplayen hade de redan fått vänta länge. Hur så?

Jo, av de två kvinnorna bakom disken talade den ena oupphörligen i en analog telefon och den andra ägnade sig åt medicinsk rådgivning åt en äldre kvinna, som tydligen hade iråkat en livsfarlig krämpa. Hon hade fått ett konstigt utslag i ena knävecket, och här hade hon farmaceutens fulla uppmärksamhet. Denna lutade armbågarna mot disken, böjde sig fram och frågade intresserat:

- "Men hur ser det UT?"

- "Mummel, mummel"...

- "Gör det ont? Eller KLIAR det mycket?"

- "Mummel, mummel"..

- "Men vad SA din husläkare då?"

Damen med utslaget hade tydligen varit lycklig nog att erhålla en husläkartid, idag likvärdigt en vinst på Trisslotteriet.

- "Ja, men har du PRÖVAT salvan XX då?"

- "Mummel, mummel..."

- "Eller ska vi TESTA med YY i stället? Vad tror du om det?"

Jag sjönk utmattad ner på den enda stolen i lokalen och kände febern forsa genom kroppen. Sneglade på min granne och såg hans bulldoggskäke spännas ytterligare några grader. Hur dålig var hans fru idag?

- "Kan du visa EXAKT var ditt utslag sitter?"

Vid det här laget trodde jag att utslagsdamen skulle ge upp, greppa en salvtub, betala och gå. Men nej, då, hon gjorde istället krampaktiga försök att peka på det högra benet. Då gick samtliga kunder, utom grannen och jag, innan hon började ta av sig byxorna. Jag gick fram till grannen, viskade "har vi hamnat på en läkarmottagning?", och fick ett dovt morrande till svar. Hans blick var inte nådig.

Då tog jag mod till mig, avbröt konsultationen, och frågade: - "Kan ni inte öppna en lucka till?" Farmaceuten fräste tillbaka: - "VAR DÅ?" och pekade på den telefontalande kollegan. Damen med utslaget log belåtet och stod stadigt kvar. - "Jag har hög feber", gnydde jag, "behöver Alvedon och vill gå hem nu."

Med en suck stängdes luckan - "jag måste tyvärr ta den här kunden nu" - och jag pekade på min granne: - "Han var före mig i kön". Men nej, det godkändes inte; jag skulle beviljas ett undantag eftersom jag gnällde så förskräckligt. Grannen nickade nådigt, och jag blev äntligen expedierad, av  mungipor ställda på tjugo i fem. 

 Så jag undrar nu:

Hur står det egentligen till med kompetensen och kundbemötandet hos landets farmaceuter? Eller är det förrymda läkare som har placerats där för att ställa diagnoser?

Jag hoppas att min granne fick sitt recept expedierat före stängningsdags.

Gamla medicinflaskor från 1900-talets första hälft.

Bild från Bukowskis.com.