Butiken som helst inte sålde

 

Vårrengöring. Fri bild från Pixabay.com

När jag drar omkring på min motvilliga dammsugare hemma inser jag att den sjunger/suger på sista versen. Efter sexton års slitage måste man numera böja sig ner och stoppa in damm och skräp i sugfötterna, som vid matning av en motvillig åldring. Och då kommer jag att tänka på den lilla butiken i centrum, där man sålde allt som hade med dammsugare att göra, inklusive tillbehör och påsar till alla modeller. Att besöka den var en upplevelse av icke-kommersiella mått. 

Först måste öppettiderna kontrolleras noggrannt: man öppnade sent på förmiddagen, höll öppet ett par timmar och stängde sedan mitt på dagen för en lång och närande lunch. Väl tillbaka återstod ett fåtal timmar före stängning, och det var då jag brukade infinna mig.

Lokalen var så liten att fler än två kunder inte hade plats att vänta på golvet, den tredje fick stå utanför. Det var sällan kö, utan för det mesta folktomt i butiken. Ägaren befann sig nämligen en trappa ner, men hade inte tänkt på att installera en ringklocka. Så det gällde att ropa högt och tydligt i omgångar innan ett grymtande "kommer, kommer" hördes och ett rufsigt äldre manshuvud dök upp från underjorden. 

Denne Orfeus hade inga problem med att sälja dammsugarpåsar, men att botanisera bland andra varor var inte populärt. Vid ett tillfälle fick jag syn på en behändig liten bokdammsugare och utstötte ett förtjust skrik.

- "Preciiis vad jag behöver! Vad kostar den?" 

- "Näää, den ska du inte ha, den säljer jag inte till dig!"

- "Varför inte det? Mina bokhyllor är helt igendammade."

- "Näää, den ska du inte ha, den är inge' bra. Jag säljer inte den till dig!"

Att döma av den förgrymmade uppsynen var det ingen idé att argumentera, Orfeus hade bestämt sig.

En annan gång nämnde jag att jag (redan då) behövde byta ut  min gamla trötta dammsugare.

- "Vad har du för märke och modell?"

- "En Bosch logo 1800".

- "Ja, men den är bra, den ska du behålla och inte byta ut". 

Det har gått flera år sen dess och jag sliter fortfarande Boschen på mina mattor. När jag häromdagen fick för mig att kolla upp den lilla butiken på nätet, fann jag denna text:

"Obs: tyvärr måste vi meddela att denna butik som sålt dammsugare och dammsugarpåsar på Drottninggatan i Stockholm i mer än trettio år nu har stängt, så vi rekommenderar dig som kund att köpa dammsugarpåsar på nätet eller vända dig till en annan välsorterad butik i din närhet."

Visst är det sorgligt med butiksdöden, men ändå tur att Elgiganten finns.

Duger ännu i många år.
Fri bild från Pixabay.com

Vive le roi!

 

Carl XVI:e Gustaf, 2023.
 Foto: Bengt Nyman, Vaxholm.
Från Wikipedia.se.

Ingen har väl missat att vår konung, Carl XVI:e Gustaf firar guldjubileum på tronen i år. Det räcker med en blick i TV-tablåerna de senaste veckorna; bara under en enda dag, måndag den 4 september, visades tre olika program med kungen i fokus: "Kungen och jag" (TV1), "Kungens innersta krets" (TV3) och "Tronen" (TV4). Och för säkerhets skull mjukstartade TV1 i förra veckan med en timslång intervju med prins Daniel, prinsessgemålen, som tilltalades med "HKH" (Hans Kunglig Höghet). Född Westling - vad skulle det brittiska hovfolket säga om det?

Som historienörd måste jag ta mig igenom samtliga program, i hopp om att hitta några unika nya rön om ätten Bernadottes senaste företrädare på tronen, helst insatt i ett historiskt sammanhang. Kungahus har ju alltsedan den förste valde och krönte konungen haft ett stort och ofta avgörande inflytande på världshändelser, inte minst i Europa. De har knutit och brutit allianser, startat krig, slutit fred, stiftat lagat och regerat i stort sett enväldigt genom historien. Framför allt har de varit livskraftiga och förökat sig flitigt, se bara på drottning Victoria och prins Albert. Även vårt kungahus har tänkt på successionen, så säg inte att monarkin är död. 

Och vad fick tittarna veta i dessa intervjuprogram på bästa sändningstid? Svar: Ingenting nytt eller intressant. De intervjuande journalisterna var så tagna av att befinna sig i majestätets närhet att de inte kunde formulera en enda vettig fråga. Karin af Klintberg, svassande i slottsrummen, ägnade åtskillig intervjutid kring frågan om hur hon skulle titulera kungen, och om hon eventuellt skulle giljotineras om hon råkade "dua" honom. Vilket trams! Lite senare i programmet mumlade hon i mikrofonen att "kungen är minsann ingen lök som låter skala sig lätt", men så är han ju också "en fyrtiotalist som har svårt att tala om känslor". Dubbeltrams! Vad hade hon förväntat sig? Intima förtroenden inför tio miljoner svenskar? 

Hur står kungen ut med allt detta enfaldiga pjoller hos media, och då har vi ändå inte nämnt skvaller- och dampressen? Aldrig en intelligent eller utmanande fråga, nervösa och okunniga intervjuare, som kräver ett korrekt och höviigt bemötande tillbaka. Ständigt betittad, granskad och alltför ofta feltolkad. Och nu alla dessa minnesprogram, som vevas om och om igen på flera tevekanaler. Jag kommer att tänka på prinsessan Diana, som lär ha suckat i en intervju, att "I am so goodamned tired of Diana. And, mind you, I AM Diana". 

Med tanke på allt mediabrus, som förmodligen kommer kulminera kring den 15 september i år, så borde kungen kanske modifiera sitt valspråk till "För Sverige hela tiden". Men låt oss hoppas att "folkets kärlek [blir] hans belöning" (Carl XIV Johans valspråk).

Lite ensamt?

Foto: Marko Milivojevic. Fri bild från pixnio.com.

Some like it hot

 

Affisch från Billy Wilders succéfilm 1959.

Säljs bl a  av Ginza.se, varifrån bilden är hämtad.

Precis när jag hade myntat rubriken till detta inlägg, vek monsterhettan  undan och istället öppnade sig skyarna och termometern sjönk nedåt med tio grader, lika snabbt som Titanic bland isbergen. De kalla fläktar som man efterlängtat i juni, svepte nu ner över nejden och kylde av bostaden så de nyinköpta fläktarna måste bytas ut mot extra element och elektrisk bäddmadrass.

Jag hade lovat mig själv att inte klaga över lite regn; man kan ju skydda sig med förståndig klädsel och gummistövlar. Men problemet är att varannan dag råder medelhavsvärme och varannan dag strilande iskallt polarregn, så i hallgarderoben trängs nu kläder och skodon för fyra olika årstiders bruk och behov.  

Hur ska man planera för och leva med sådana bipolära väderomkastningar, plötsligt omgiven av olika faror för liv och lem, i synnerhet vid förflyttningar. Tågresor? Nej, banvallarna är uppluckrade av vätan och tågen spårar ur i lermassorna. Åka bil? Nja, frånsett det miljöovänliga så är även landets vägbanor sönderfrätta, översvämmade och fyllda av slukhål, där man inte vill hamna. Flyga? Hm, många inställda flighter, både igår, idag och i morgon. Kryssningsbåt? Well, om dessa överhuvudtaget lämnar kajen under stormen "Hans" framfart, så tvingas passagerarna stå ut med sjösjuka och spyende medresenärer, som i filmen "The Triangle of Sadness". Tacka Ruben Östlund för den insikten!

Återstår bara min gamla cykel. Om det inte blåser för mycket och resmålet befinner sig på för långt avstånd. 

Snart har det hysteriska vädret fört oss tillbaka till förrförra seklet, då invånarna höll sig inom byastängslen, eller i bästa fall lunkade iväg med häst och vagn för att låna en skördetröska i grannbyn två kilometer bort. Och fanns det någon "Hans" i närheten, så var det möjligen den nye drängen eller byns ålderman.

Fast i Finland döptes "Hans" om till "Sylvia", berättade min kusin idag.

Foto från Ödeshögs socken, 1920-tal.
Källa: Arne Ivarsson, Östergötlands museum.

Att gama sig en typ. Omläsning av en debutroman.

 

En klassiker från 1966, utgiven på Bonniers

Häromveckan lyckades jag efter månaders försök låna hem stadsbibliotekets enda exemplar av Gun-Britt Sundströms omtalade debutroman "Student -64". Uppgrävd från huvudbibliotekets nedre magasin, med väl inrökta sidor, hundöron och löst ryggband, ett under att den hade överlevt. Romanen handlar om Saga Sandler, Sundströms alter ego, och hennes första terminer som student vid Uppsala universitet och ett bohemiskt kringflackande bland olika ämnen (detta var före U-68) och olika unga män.  

Som nybliven recentior vid Stockholms universitets institution för engelska några år senare läste jag boken med blandade känslor. - När ägnade sig huvudpersonen åt sina studier? Inget tentaplugg? Hur klarade hon sig ekonomiskt? Inte räckte studiemedlen långt. Jag minns ett ständigt jagande efter extrajobb, och redan efter tre år kunde jag upprätta en lista på tio olika arbetsplatser där jag figurerat som vikarie eller timanställd. Saga Sandler, däremot, hon glider bekymmerslöst fram i Uppsala, röker och dricker friskt samt ägnar kvällarna "på lokal" för att "gama sig en typ". Ibland vaknar hon upp i en främmande skrynklig säng, lätt förvirrad. 

Nej, den debuten håller inte idag vid omläsning. Inte trovärdig, men inte heller ovärdig som en tidsmarkör. Kanske var sextiotalet just så här ansvarslöst och icke-krävande för en student med solid borgerlig bakgrund att falla tillbaka på? Och hur ser det ut idag? 

Jo, generation "OKBoomer" (fyrtiotalister) ägnar sig som pensionärer fortfarande åt att "gama sig en typ", och det med friskt humör och oförvitliga krafter, nu som pensionärer, änkor, änklingar och frånskilda. Dejtingprogrammen står som spön i backen på teves alla kanaler, där nyrenoverade sextioplussare inte drar sig för att hänga ut sina liv,  sorger och förhoppningar. I Alperna, på skärgårdskrogar, i olika tevestudios. Senaste greppet handlar om två yngre medelåldringar som ska para ihop "min mamma och din pappa" (eller tvärtom). Att svajpa eller inte svajpa, och svajpa rätt, det är frågan bland dem som begått "en grå skilsmässa" i pensionsåldern. 

Plötsligt har vi "Boomers" blivit synliga och intressanta. Är det bra och lovvärt? Ska vi vara tacksamma och glada? Återupprättade efter år av osynlighet? Jag kan bara svara för mig själv med frågan: - Är det absolut nödvändigt att "gama sig en typ"? 

Gun-Britt Sundström lär ha slutat med det, om man får tro de senaste årens intervjuer med henne. Men "diggar med amazonerna" , det gör hon säkert fortfarande. 

Gun-Britt Sundström som ung samt omslaget till
 hennes nyutkomna memoarer som föranledde omläsningen. 

Sjung ut, men helst rent!

Fri bild från Pixabay20.

Jag undrar ibland hur länge homo sapiens varit en homo cantus, det vill säga en sjungande människa? Månntro att Denisovamänniskan för 200 000 år sedan gick omkring och nynnade för sig själv? Och Neanderthalarna, sjöng de också, eller slutade de för 30 000 år sedan, då de smälte samman med den moderna människan?

I dessa advents- och jultider finns det anledning att fundera över det, då det krävs sångbegåvning i de flesta kyrkliga och sociala sammanhang. Inte bara i kyrkorummet, där psalmbokens noter stiger allt högre mot höga C för varje högmässa. Nej, även de privata julfesterna, arbetsjulluncher, Luciafiranden och familjesammankomster kräver sina sopranälsklingar till fromma för de som råkar vara födda med välsmorda stämband.

Fråga mig, jag sitter inte ens på avbytarbänken, trots avlad och född av två musikaliska släkter, men utan förmåga att ta en enda ren ton. Min mormor, vars ena dotter tog sånglektioner i Helsingfors och sjöng privat, undrade ängsligt på sin kärva finlandssvenska: - "Nå! Kan ho sjong na?"  - "Sjung!" beordrade mamma förhoppningsfullt mormors barnbarn (jag). Efter mycket trugande blev det några takter om ekorren i granen, men som mormor avbröt raskt med ett defintivt: - Nää, int kan ho sjong nå!

Sen dess har jag hållit tyst, och musikläraren i skolan ville ge mig B? i musik. Jag var ju inte musikalisk, hade inte sångröst. Först när jag börjat spela piano och kunde läsa noter höjdes betyget, för bra gehör, det hade jag.

De som kan och råkar ha starka stämband vet nog inte hur lyckligt lottade dessa allas älsklingar är. De är välkomna, applåderade och hyllade i alla sammanhang, och deras självförtroende och egon står orubbade fast, oavsett vad och var.

Medan vi olycksaliga brummare sänker huvudena djupare ner i psalmboken och endast rör på läpparna. Men kanske vi kan få vara med i något barnskådespel, utklädda till björnar, och tona med i "brummeli, brum, vem lufsar där?". 

Visst kan jag sjunga! Foto: Marcel Langthim, Pixabay. Fri bild.

En total home-makeover

Mattan Kira från Benuta.se

Jag har skrivit om det förr, i ett tidigare inlägg, men nu är det Allvar: mitt hem håller på att förfalla, och måste snabbt (och dyrbart) åtgärdas. Kan inte vänta tills eventuella ryska drönarbomber utplånar min nuvarande skam, vilken innefattar allt från fläckiga trasiga mattor, nersjunkna soffdynor och sackande bokhyllor till halvsekelgamla draperier.

Hur har det kunnat bli så här? Jag som alltsedan starten i en möblerad andrahandslägenhet älskat att pyssla, dona, möblera om och förnya. Och städa. Rent är det fortfarande hemma, men ack, jag kan inte längre tala om "museilägenhet"; det har gått för långt. Så även min inneboende sparsamhet, på gränsen till snålhet. Lite kemtvätt, lite stoppning av hål, och det ordnar sig samt sparar utgifter, ett för mig fasansfullt ord. 

Men sånt straffar sig. Nu tvingas jag springa som en jagad kanin i möbelaffärer och mattbutiker, kolla, mäta, räkna och titta på tygprover. Alltmedan välvilliga försäljare trängs omkring mig, övertygade om att "här har vi en kund med ekonomiska resurser, hon ska ju ha mattor och bokhyllor också". Jodå, fortsättning följer en trappa ner... Dit jag stapplar på trötta ben och med tumstocken i högsta beredskap. 

Kommer hem uthungrad och förvirrad i valet mellan tre olika soffmodeller, frestad att skrinlägga hela projektet. Detta är bara för mycket för en ensam kvinna, som turligt nog inte innehar bil, varför IKEA och dylika avlägsna möbeltempel kan utgå. Jag lägger mig uttröttad i min trettiofem år gamla soffa - och känner fjädrarna i ryggen.

Så fortsättning följer. 

Sedan blir det väl dags att företa en "make-over" på en i förtid åldrad äldre kvinna, som dock har sprillans nya och fina möbler hemma. 

Soffan Orenäs från Stalands möbler, Stockholm.

Spioncentralen Gärdet

 

Klassisk spion. Fri bild från Internet.

 

Och detta i mina egna hemkvarter på Gärdet! Häromveckan följde jag med på en stadsvandring, ledd av en historiker från Uppsala universitet. Vandringen tog två backiga timmar i anspråk, och gav en hel del häpnadsväckande ny information. Gärdesstaden tycks ha varit rena spioncentralen i likhet med Singapore och andra hot spots under andra världskriget. 

Vandringen startade stillsamt med en känd arkitekt: Josef Frank (1885-1967), judisk flykting från Österrike, bosatt på Rindögatan, där man i efterhand ställt upp ett par Frank-designade stolar mittemot hans port. Vi begrundade dessa och fick på köpet veta att den tyske militärattachén H. Albrechtsen bebodde en lägenhet på Furusundsgatan mittemot, varifrån han hade fri uppsyn över de militära institutionerna samt flygtrafiken på Lindarängen under kriget. De båda herrarna kan inte ha undgått att stött samman i de närliggande kvarteren eller på busslinjen till Gärdet. 

Josef Frank-stol. 

Bild från Svenskt Tenns hemsida.

Pris: 8000 kr.

Några portar längre bort i nr 44 hade det tyska kontraspionaget tillgång till en lägenhet, där våta fester pågick, berättade Jane Horney (1918-45), som deltog själv. Och - hör och häpna - i samma port arrangerade grevinnan Amelie Posse (1884-1957) den antinazistiska Tisdagsklubbens möten!

Rindögatan tycks i sin fulla längd ha varit ett eldorado för där bosatta NKVD-agenter, kommunistspanare (IB-byrån), sprängämneshanterare , enkel- och dubbelspioner och motståndsmän på flykt.  Norrmannen Kai Holst, ledare för Hjemmefrontens organisation Milorg, hittades död och skjuten i en port på Rindögatan i juli 1945. Oklart om mord eller självmord; den svenska polisen lade ner utredningen. 

I ett vackert funkishus i slutet av Furusundsgatan bodde under några år flygöversten Stig Wennerström med sin familj. Det lär ha besökts flitigt av olika ryska militärattachéer och tjänstmän. Medan gruppen stod och lyssnade utanför porten, steg en yngre man ut ur porten, viftade glatt med handen och ropade: - "Det är jag som bor i Wennerströms lägenhet numera!" 

Jag kunde inte låta bli att fråga om han hittat några kvarglömda mikrofilmer. 

Lätt omskakade avslutade vi vandringen vid Erik Dahlbergsgatan, där den spionerande chefen för ryska Intourist, Vasilij Siderenko, bott med sin hustru. Svenska Säpo höll dock ögonen på honom, han greps och dömdes till tolv år på Långholmen. Regeringen vägrade i det längsta att att släppa honom, trots ryska påtryckningar, vilket fick till följd att ryskt flyg bombade Tantolunden på Södermalm i februari 1944. 

Efter denna utförliga rundvandring kan man inte låta bli att undra: Vad pågår idag som vi inte vet om? Det får framtida stadsvandrare kanske veta om sådär sjuttio år.

Exercisövning på Gärdet i januari 1830.
Karl XIV Johan inspekterar. Bild från Wikipedia.