Helsinki - staden där väst möter öst

Staden sedd från havssidan med Carl Ludvig Engels nyklassicistiska
domkyrka i fonden, invigd 1852 som Nikolajkyrkan,
men bytte namn 1959 till Tuomiokirkko (Domkyrkan).

När den extrema sommarhettan äntligen gav vika, kom energin och orken tillbaka, och resulterade i en tredagars båtkryssning med släktbesök i Helsingfors. Nu fick jag äntligen se närmare på den vackra stad, som jag hitintills bara besökt under några dagstimmar, och jag blev omedelbart förälskad. Så mycket vacker arkitektur, så många intressanta muséer och en så avspänd och vänlig atmosfär, överallt. Dessutom rent, prydligt och välfungerande. De gulgröna spårvagnarna körde nonstop, punktligt, och till en billig taxa (2,90 Euro för två timmars rundresa). Varför skrotade man detta trivsamma och miljövänliga transportfordon i Stockholm 1967? 

Den rysk-ortodoxa Uspenskijkatedralen på Skatudden, invigd 1868,
och Nord- och Västeuropas största ortodoxa kyrka. Tyvärr har
man placerat det London-inspirerade Pariserhjulet framför.

En annan känd hållpunkt för besökare som kommer sjövägen är givetvis Suomenlinna/Sveaborgs fästning, som Sverige och Finland så snöpligen gav upp under rysk-svenska kriget 1808-09. Dock har historikerna idag omvärderat kommendanten Carl Olof Cronstedts kapitulation, och menar att den både sparade hundratals liv och bidrog till fästningens intakta bevarande. Under inbördeskriget 1918 användes Sveaborg som fångläger för de röda, och först 1919 hissades den första finska flaggan.

Sveaborg ritades av Ehrensvärd, och påbörjades 1748.

Den berömda Tempelplatsens kyrka, invigd 1969, är ett av stadens främsta turistmål. Arkitektbröderna Timo och Tuomo Suomalainen gjorde precis tvärtom, när de skapade en kyrka helt och hållet nedsprängd i en klippa med obehandlade väggar i granit. Jag har läst att Tölö-borna från början inte var så förtjusta i sin nya församlingskyrka, men en halv miljon besökare per år kan ju inte ha helt fel.

Altaret i Tempelplatsens kyrka, samt nedan
ett parti av väggen med orgelpiporna.

Finnish design är något alldeles extra, och jag har alltid förundrat mig över hur vackra de enklaste vardagsföremål är utformade. Så har man ju också haft genier som Timo Sarpanjeva (1926-2006) till sitt förfogande. Designmuseet hade en separatutställning av hans arbeten i glas, textil och metall, där samtliga rum var fyllda med av skönhetsupplevelser. Här några exempel:

Den sista bilden föreställer faktiskt en théhuva i textil, ett tidigt arbete av Sarpanjeva, som belönades med silvermedalj på Milanotriennalen 1951. Men italienarna missförstod dess funktion, och gav honom priset för en "karnevalsmössa"!

Hanaholmens kulturcentrum i Esbo är ett forum för samarbete mellan Sverige och Finland med syfte att främja sammanhållningen mellan de båda länderna inom kultur, samhälle och näringsliv. Där avhandlas även aktuella händelser och samhällsfrågor, som berör båda länderna, och man ser ofta bilder därifrån flaxa förbi på TV-nyheterna, då statschefer och ministrar möts för att diskutera. Det kändes trevligt att få sitta ner och äta lunch i den fina restaurangen med utsikt mot vattnet och en åskgrå himmel, och buffén, som kusinen bjöd på, var suberb!

En förtjusande idyll yppade sig vid promenaden efteråt runt ön, och jag smög på tå i vassen för att inte skrämma iväg de vita svanarna. De var dock helt oberörda av min närgångenhet, och när jag zoomade in motivet, upptäckte jag att de var gjorda av plast!

Fake swans utanför Hanaholmen.

Men det var också den enda oäkta finska designen som jag upplevde under dessa härliga tre dagar hos Östersjöns Drottning. Vivat!