Kök som går upp i rök

 

Köksinteriör. Fri bild från Pixabay. 

Det är inte bara "Violor" som försvinner numera, utan även något så vardagligt och banalt som svenska KÖK. Tro mig, en regelbunden så kallad "Hemnet-knarkare", som studerar inredningsdetaljer och moderna planlösningar på lägenheter, dit jag absolut inte vill flytta.

Vi närmar oss nu både advent och julhelgen, och många vill gärna "hygge sig" i köket, laga extra god mat, baka och känna sig husmoderligt duktiga. Mormors pepparkakor, farmors pressylta och så vidare. Det vill säga: Om man har något kök. Överhuvudtaget. Har ni märkt att köken i svenska bostäder håller på att försvinna? Jodå, och det kallas för "öppen planlösning". 

Det är inte bara ettor på 31 kvadratmeter som tvingas härbärgera ett pyttekök med två spisplattor i en hörna av vardagsrummet, nej, även i större lägenheter har man tagit död på det ursprungliga köket och gjort en ny planlösning till förmån för ytterligare ett sovrum, större hall eller annat som kan motivera beskrivningen av "två och en halva" i annonsen. 

Jag läser just beskrivningen av "en sekelskiftsdröm i hjärtat av Stockholm" i ett hus byggt 1914, beläget på Östermalm. "Stilfullt renoverat", påpekar mäklaren, men för priset - 8 200 000 kr - får köparen inget kök. Om man inte dit räknar de små fyrkanter som är inlagda i ett hörn av det rejält krympta vardagsrummet på ritningen. 

För att inte tala om nybyggda bostäder, där "öppen planlösning" numera är regel. När man efterfrågar tanken bakom idén, får man alltid till svar att "det är så trevligt att prata med gästerna medan man lagar middagen", eller "då har man ett öga på barnen medan man bakar".

Struntprat för den som inte har krypande småbarn hemma och dessutom vill vara ifred utan pratplikter medan grytorna puttrar på spisen (och sprider sin ånga över möblemanget). Så låt oss en starta en räddningsaktion för Kökets Bevarande! Månne någon framsynt arkitekt kan värvas till denna?

Utrotningshotad miljö?

Viola, vart tog du vägen?

 

Bokannons från Bokus.com. Även
Adlibris säljer boken.

Sommartid kan man bli hängande över de mest märkliga böcker, men kriminalhistorier har jag alltid tyckt hör ihop med ledighet och semester. Och när jag såg att en journalist vid namn John Karlsson (pseudonym?) fördjupat sig rejält i detta sjuttiofem år gamla mysterium måste jag slå till och köpa boken. 

Viola Widegrens öde har länge fängslat mig, och jag kan fortfarande grubbla över vad som egentligen hände. Vart tog denna blott 17 år gamla flicka vägen den där decemberdagen 1948, då hon bokstavligen gick upp i rök från hemmet i Västerbränna, Helgums socken? Inte ens Leif GW Persson hade någon hållbar idé om detta när han tog upp landets mest uppmärksammade försvinnande i Veckans Brott (jag hade skrivit och frågat om något nytt framkommit). Kommer vi någonsin få veta, och vilken av de många teorier som florerar - bl a i en aktiv Flashbacktråd - är den mest troliga? Mord, självmord, olycka eller ett planerat försvinnande? 

Sant är att Viola aldrig lät höra av sig då hon i vredesmod efter ett gräl med sin far smällt igen dörren efter sig och lämnat hemmet utan både handväska och hatt, vilka blev kvar i huset. Efter ett tag gick fadern ut i vintermörkret för att leta efter Viola, i tron att hon var på utedasset eller i ladugården, men utan att finna det minsta spår. Detta oroade dock varken föräldrarna eller lillasystern; man gick lugnt till sängs och lämnade belysningen tänd för Violas skull. Men hon återkom aldrig.

Inte heller till Garnisonssjukhuset i Sollefteå, där hon under hösten vikarierat som sjukvårdsbiträde. -"Får jag stryk nu så kommer jag inte tillbaka hit ikväll", sade en resignerad Viola, hårt hållen i upptuktelse hemma i Västerbränna, till sina arbetskamrater på sjukhuset. 

Violas far fick betala ett högt pris för sina örfilar. Under kommande år, då dottern fortfarande var spårlöst försvunnen, spred sig att envist rykte i trakten om att hon blivit mördad och nedgrävd någonstans kring gården. Av sin egen far som låtit sin ilska gå överstyr. En häxjakt som pågick ända fram till faderns död. Då och då dök det upp rykten om att "Viola" hade varit synlig på olika håll i landet och till och med utomlands, men alltid falska. Siare och medier engagerades till en början, mer eller mindre trovärdiga, men Viola förblev borta.

Vad hände henne? Ända sen jag första gången läste om detta olösta fall har jag fascinerats av det. Lyckades Viola rymma med okänd hjälp? Tanken tilltalade mig, för vem har inte velat rymma från sina oförstående föräldrar under tonåren. Men hur bar hon sig åt, utan pengar, pass eller  kontakter?

Jag läser och forskar vidare, och nu börjar en teori att gro i mitt huvud efter den senaste läsningen. En av de mer eller mindre kufiska medierna kan haft rätt vid sitt besök i Västerbränna några år senare. I så fall hann inte Viola så långt från hemmet innan hennes unga liv tog slut. Men fadern var i så fall oskyldig, spåren pekar åt ett helt annat håll. Någon som troligen aldrig blev förhörd under utredningens gång.

Här en länk till en utförlig artikel på nätet, publicerad så sent som i december 2023, och med foto av huset varifrån Viola försvann för sjuttiofem år sedan.

Bokrelease från Recito

Omslagsbild från Bokus.com

Äntligen har min bok kommit från trycket och är nu redo att saluföras.  Den kommer att säljas i sommar i Ornö museum men finns redan nu hos nätbokhandlarna  Adlibris och Bokus. Man kan även köpa den från förlaget via Recitos Litenupplaga.se. till något billigare pris.

Boken är på 90 sidor, inkl 30 st svartvita fotoillustrationer. Den anknyter till en separatutställning som Ornö museum hållit i under de två senaste sommarsäsongerna på temat "Sommargästliv på Ornö".

Här lite mer information från baksidestexten:

"Marianne Condé var med sina föräldrar sommarboende på Ornö i femtio år, från 1953 till 2003. Här berättar hon utifrån sin far Jean Condés dagböcker om hur familjen från stockholmsförorten Gubbängen byggde sitt sommarparadis på Torsnäsudde, västra Ornö. Enkelt, opretentiöst och med stor  hjälp av kunniga skärgårdsbor och vänner.

Jean Condé förde redan från starten dagbok över familjens stugbygge på en tomt arrenderad av Sundby fideikommiss. Jean och hans hustru Ruths dotter Iris Marianne, sedermera etnolog och bibliotekarie vid Stockholms universitet, har nu varsamt redigerat dagboken och kompletterat med egna minnen och kommentarer. Jean Condé var även flitig som fotograf, och det är från hans fotoalbum samtliga bilder är hämtade."

Författaren med sommarlekkamrat.
Bild från bokens baksida.

De som befinner sig i Stockholm med omnejd kan också kontakta mig och köpa boken direkt ur hand.

Butiken som helst inte sålde

 

Vårrengöring. Fri bild från Pixabay.com

När jag drar omkring på min motvilliga dammsugare hemma inser jag att den sjunger/suger på sista versen. Efter sexton års slitage måste man numera böja sig ner och stoppa in damm och skräp i sugfötterna, som vid matning av en motvillig åldring. Och då kommer jag att tänka på den lilla butiken i centrum, där man sålde allt som hade med dammsugare att göra, inklusive tillbehör och påsar till alla modeller. Att besöka den var en upplevelse av icke-kommersiella mått. 

Först måste öppettiderna kontrolleras noggrannt: man öppnade sent på förmiddagen, höll öppet ett par timmar och stängde sedan mitt på dagen för en lång och närande lunch. Väl tillbaka återstod ett fåtal timmar före stängning, och det var då jag brukade infinna mig.

Lokalen var så liten att fler än två kunder inte hade plats att vänta på golvet, den tredje fick stå utanför. Det var sällan kö, utan för det mesta folktomt i butiken. Ägaren befann sig nämligen en trappa ner, men hade inte tänkt på att installera en ringklocka. Så det gällde att ropa högt och tydligt i omgångar innan ett grymtande "kommer, kommer" hördes och ett rufsigt äldre manshuvud dök upp från underjorden. 

Denne Orfeus hade inga problem med att sälja dammsugarpåsar, men att botanisera bland andra varor var inte populärt. Vid ett tillfälle fick jag syn på en behändig liten bokdammsugare och utstötte ett förtjust skrik.

- "Preciiis vad jag behöver! Vad kostar den?" 

- "Näää, den ska du inte ha, den säljer jag inte till dig!"

- "Varför inte det? Mina bokhyllor är helt igendammade."

- "Näää, den ska du inte ha, den är inge' bra. Jag säljer inte den till dig!"

Att döma av den förgrymmade uppsynen var det ingen idé att argumentera, Orfeus hade bestämt sig.

En annan gång nämnde jag att jag (redan då) behövde byta ut  min gamla trötta dammsugare.

- "Vad har du för märke och modell?"

- "En Bosch logo 1800".

- "Ja, men den är bra, den ska du behålla och inte byta ut". 

Det har gått flera år sen dess och jag sliter fortfarande Boschen på mina mattor. När jag häromdagen fick för mig att kolla upp den lilla butiken på nätet, fann jag denna text:

"Obs: tyvärr måste vi meddela att denna butik som sålt dammsugare och dammsugarpåsar på Drottninggatan i Stockholm i mer än trettio år nu har stängt, så vi rekommenderar dig som kund att köpa dammsugarpåsar på nätet eller vända dig till en annan välsorterad butik i din närhet."

Visst är det sorgligt med butiksdöden, men ändå tur att Elgiganten finns.

Duger ännu i många år.
Fri bild från Pixabay.com

Vive le roi!

 

Carl XVI:e Gustaf, 2023.
 Foto: Bengt Nyman, Vaxholm.
Från Wikipedia.se.

Ingen har väl missat att vår konung, Carl XVI:e Gustaf firar guldjubileum på tronen i år. Det räcker med en blick i TV-tablåerna de senaste veckorna; bara under en enda dag, måndag den 4 september, visades tre olika program med kungen i fokus: "Kungen och jag" (TV1), "Kungens innersta krets" (TV3) och "Tronen" (TV4). Och för säkerhets skull mjukstartade TV1 i förra veckan med en timslång intervju med prins Daniel, prinsessgemålen, som tilltalades med "HKH" (Hans Kunglig Höghet). Född Westling - vad skulle det brittiska hovfolket säga om det?

Som historienörd måste jag ta mig igenom samtliga program, i hopp om att hitta några unika nya rön om ätten Bernadottes senaste företrädare på tronen, helst insatt i ett historiskt sammanhang. Kungahus har ju alltsedan den förste valde och krönte konungen haft ett stort och ofta avgörande inflytande på världshändelser, inte minst i Europa. De har knutit och brutit allianser, startat krig, slutit fred, stiftat lagat och regerat i stort sett enväldigt genom historien. Framför allt har de varit livskraftiga och förökat sig flitigt, se bara på drottning Victoria och prins Albert. Även vårt kungahus har tänkt på successionen, så säg inte att monarkin är död. 

Och vad fick tittarna veta i dessa intervjuprogram på bästa sändningstid? Svar: Ingenting nytt eller intressant. De intervjuande journalisterna var så tagna av att befinna sig i majestätets närhet att de inte kunde formulera en enda vettig fråga. Karin af Klintberg, svassande i slottsrummen, ägnade åtskillig intervjutid kring frågan om hur hon skulle titulera kungen, och om hon eventuellt skulle giljotineras om hon råkade "dua" honom. Vilket trams! Lite senare i programmet mumlade hon i mikrofonen att "kungen är minsann ingen lök som låter skala sig lätt", men så är han ju också "en fyrtiotalist som har svårt att tala om känslor". Dubbeltrams! Vad hade hon förväntat sig? Intima förtroenden inför tio miljoner svenskar? 

Hur står kungen ut med allt detta enfaldiga pjoller hos media, och då har vi ändå inte nämnt skvaller- och dampressen? Aldrig en intelligent eller utmanande fråga, nervösa och okunniga intervjuare, som kräver ett korrekt och höviigt bemötande tillbaka. Ständigt betittad, granskad och alltför ofta feltolkad. Och nu alla dessa minnesprogram, som vevas om och om igen på flera tevekanaler. Jag kommer att tänka på prinsessan Diana, som lär ha suckat i en intervju, att "I am so goodamned tired of Diana. And, mind you, I AM Diana". 

Med tanke på allt mediabrus, som förmodligen kommer kulminera kring den 15 september i år, så borde kungen kanske modifiera sitt valspråk till "För Sverige hela tiden". Men låt oss hoppas att "folkets kärlek [blir] hans belöning" (Carl XIV Johans valspråk).

Lite ensamt?

Foto: Marko Milivojevic. Fri bild från pixnio.com.

Some like it hot

 

Affisch från Billy Wilders succéfilm 1959.

Säljs bl a  av Ginza.se, varifrån bilden är hämtad.

Precis när jag hade myntat rubriken till detta inlägg, vek monsterhettan  undan och istället öppnade sig skyarna och termometern sjönk nedåt med tio grader, lika snabbt som Titanic bland isbergen. De kalla fläktar som man efterlängtat i juni, svepte nu ner över nejden och kylde av bostaden så de nyinköpta fläktarna måste bytas ut mot extra element och elektrisk bäddmadrass.

Jag hade lovat mig själv att inte klaga över lite regn; man kan ju skydda sig med förståndig klädsel och gummistövlar. Men problemet är att varannan dag råder medelhavsvärme och varannan dag strilande iskallt polarregn, så i hallgarderoben trängs nu kläder och skodon för fyra olika årstiders bruk och behov.  

Hur ska man planera för och leva med sådana bipolära väderomkastningar, plötsligt omgiven av olika faror för liv och lem, i synnerhet vid förflyttningar. Tågresor? Nej, banvallarna är uppluckrade av vätan och tågen spårar ur i lermassorna. Åka bil? Nja, frånsett det miljöovänliga så är även landets vägbanor sönderfrätta, översvämmade och fyllda av slukhål, där man inte vill hamna. Flyga? Hm, många inställda flighter, både igår, idag och i morgon. Kryssningsbåt? Well, om dessa överhuvudtaget lämnar kajen under stormen "Hans" framfart, så tvingas passagerarna stå ut med sjösjuka och spyende medresenärer, som i filmen "The Triangle of Sadness". Tacka Ruben Östlund för den insikten!

Återstår bara min gamla cykel. Om det inte blåser för mycket och resmålet befinner sig på för långt avstånd. 

Snart har det hysteriska vädret fört oss tillbaka till förrförra seklet, då invånarna höll sig inom byastängslen, eller i bästa fall lunkade iväg med häst och vagn för att låna en skördetröska i grannbyn två kilometer bort. Och fanns det någon "Hans" i närheten, så var det möjligen den nye drängen eller byns ålderman.

Fast i Finland döptes "Hans" om till "Sylvia", berättade min kusin idag.

Foto från Ödeshögs socken, 1920-tal.
Källa: Arne Ivarsson, Östergötlands museum.

Att gama sig en typ. Omläsning av en debutroman.

 

En klassiker från 1966, utgiven på Bonniers

Häromveckan lyckades jag efter månaders försök låna hem stadsbibliotekets enda exemplar av Gun-Britt Sundströms omtalade debutroman "Student -64". Uppgrävd från huvudbibliotekets nedre magasin, med väl inrökta sidor, hundöron och löst ryggband, ett under att den hade överlevt. Romanen handlar om Saga Sandler, Sundströms alter ego, och hennes första terminer som student vid Uppsala universitet och ett bohemiskt kringflackande bland olika ämnen (detta var före U-68) och olika unga män.  

Som nybliven recentior vid Stockholms universitets institution för engelska några år senare läste jag boken med blandade känslor. - När ägnade sig huvudpersonen åt sina studier? Inget tentaplugg? Hur klarade hon sig ekonomiskt? Inte räckte studiemedlen långt. Jag minns ett ständigt jagande efter extrajobb, och redan efter tre år kunde jag upprätta en lista på tio olika arbetsplatser där jag figurerat som vikarie eller timanställd. Saga Sandler, däremot, hon glider bekymmerslöst fram i Uppsala, röker och dricker friskt samt ägnar kvällarna "på lokal" för att "gama sig en typ". Ibland vaknar hon upp i en främmande skrynklig säng, lätt förvirrad. 

Nej, den debuten håller inte idag vid omläsning. Inte trovärdig, men inte heller ovärdig som en tidsmarkör. Kanske var sextiotalet just så här ansvarslöst och icke-krävande för en student med solid borgerlig bakgrund att falla tillbaka på? Och hur ser det ut idag? 

Jo, generation "OKBoomer" (fyrtiotalister) ägnar sig som pensionärer fortfarande åt att "gama sig en typ", och det med friskt humör och oförvitliga krafter, nu som pensionärer, änkor, änklingar och frånskilda. Dejtingprogrammen står som spön i backen på teves alla kanaler, där nyrenoverade sextioplussare inte drar sig för att hänga ut sina liv,  sorger och förhoppningar. I Alperna, på skärgårdskrogar, i olika tevestudios. Senaste greppet handlar om två yngre medelåldringar som ska para ihop "min mamma och din pappa" (eller tvärtom). Att svajpa eller inte svajpa, och svajpa rätt, det är frågan bland dem som begått "en grå skilsmässa" i pensionsåldern. 

Plötsligt har vi "Boomers" blivit synliga och intressanta. Är det bra och lovvärt? Ska vi vara tacksamma och glada? Återupprättade efter år av osynlighet? Jag kan bara svara för mig själv med frågan: - Är det absolut nödvändigt att "gama sig en typ"? 

Gun-Britt Sundström lär ha slutat med det, om man får tro de senaste årens intervjuer med henne. Men "diggar med amazonerna" , det gör hon säkert fortfarande. 

Gun-Britt Sundström som ung samt omslaget till
 hennes nyutkomna memoarer som föranledde omläsningen.