Rikast på kyrkogården?

 

Galärvarvskyrkogården, Stockholm, våren 2013.

Lagom till Allhelgonahelgen och Alla Själars Dag med dess fokus på kyrkogårdar och gravar annonseras en ny bok med titeln "Die with zero. Getting all you can from your money and your life" av amerikanen Bill Perkins. Ännu ej översatt, men med ett tydligt budskap: "Se till att sätta sprätt på dina pengar i god tid så du inte dör rikast på kyrkogården".

Ett förfärligt öde, tydligen, som bara kan överträffas av vad som är verklighet för många: to live with zero och inte ha råd att ens bekosta sin egen begravning. Mr Perkins har nog ingen aaning om vad en normal hederlig jordfästning kostar idag,  såvida man inte tänker sig att bli kremerad i en papperspåse. 

Men Perkins uppmaning handlar egentligen om att maximera meningsfulla livsupplevelser i stället för kapital och göra det under rätt tid i livet, dock frånsett realiteter som "bad timing" och planer som stupat  på att "rätt tillfälle" aldrig infann sig, eller också var det "kapitalet" som saknades. Med andra ord: ett problem för de redan välbeställda som oroar sig för aktiekurser och fonder.  Övriga får följa i Bellmans spår och "lunka så sakteliga" mot en oviss framtid utan egen bucket list.

Kanske kommer det krävas ett tillägg på vissa gravstenar framöver? Med en lämplig text som t ex:

"Här vilar Sten Stenborg, 1918-2008. 

Taxerad förmögenhet: 15 miljoner kronor.

Räkna dem i frid!"

Kostar 213 kr hos Adlibris.

Se där har redan en del av

det förargliga kapitalet försvunnit!

Inte utan min pälskling!

 

-"Lämna mig inte ensam!" Fri bild från Pixabay.

Häromdagen kunde man höra Hesa Fredrik ge upp sin stämma över taken, eftersom det var första helgfria måndagen i månaden. Exakt klockan kl tre på eftermiddagen som stipulerat, så ingen greps av panik. Annat blir det om kriget eller krisen kommer, speciellt det förstnämnda, enligt MSB:s gula broschyr som skickats ut till landets invånare under hösten. 

Vi anmodas att bunkra upp med konserver, vatten, batterier, nödradio och tändstickor etc,  likt en fjällvandrare som tänker sig gå hela Kungsleden. Men det knepigaste blir ändå den bristande tillgången på skyddsrum för stadsfolket, som förmodligen tvingas fly till tunnelbanestationer under jord, precis som Londonborna under Blitzen 1940. Och till skyddsrummen får man inte ta med sig vad som helst, inte sina husdjur, oavsett sort och storlek, förklarade en man från MSB i ett nyhetsinlägg på TV. 

Som boende i ett ovanligt hundtätt stadsområde vill jag helst inte uppleva slagsmålet när en dalmatiner ska in och en tvåbent åldring måste ut. Så jag undrar: hur gjorde de djurkära engelsmännen under kriget? Svaret förskräcker när man googlar.

På sajten Quora.com/How-were-pets-treated-by-the-sheltering-British-during-the-London-Blitz läser man med stigande förskräckelse att utbrottet av Andra världskriget ledde till en massiv slakt av britttiska husdjur, speciellt i London. Under en enda vecka avlivades så många som 750 000 engelska husdjur, förmodligen en förtvivlad åtgärd efter att ha tagit del av NARPAC:s (motsvarigheten till MSB) pamflett och det bistra rådet:

"If you cannot place them in the care of neighbours, it really is kindest to have them destroyed".

Som före detta hundägare brister jag i gråt vid ordet "destroyed". Hur då? undrar man, och vill inte ta tanken vidare. Men ett hopp för husdjuren fanns det ändå under WW2: The Anderson Air Raid Shelter. En uppfinning av vetenskapsmannen och politikern Sir John Anderson, ledare av the  Ministry of Home Security, som gav ingenjören William Patterson i uppdrag att skapa ett litet och billigt bombskydd i korrugerad plåt, som kunde placeras i en trädgård. Under februari och augusti 1939 fanns redan 1,5 miljoner Andersons på plats i särskilt bombutsatta områden, och vid krigsslutet hade de vuxit till 3,5 miljoner i hela landet. En del av dem finns fortfarande kvar i engelska trädgårdar, övervuxna med gräs och växter, men ömt vårdade som kulturhistoriska minnesmärken. 

Så jag uppmanar alla hund- och djurägare med tillgång till mark att i god tid studera hemsidan för Anderson shelters och dess bilder, bygginstruktioner och kontaktuppgifter. Här finns inga förbud mot pälsklingar av vad sort de vara månde, och man kan dessutom välja shelter-modell efter behov och smak. 

Brockleymodellen, London

Leicestershire-modellen 

Nottinghammodellen. Inget för småvuxna.

Fotona är hämtade från Anderson Shelters hemsida, adresslänk ovan, där fler modeller finns att beskåda.

Kök som går upp i rök

 

Köksinteriör. Fri bild från Pixabay. 

Det är inte bara "Violor" som försvinner numera, utan även något så vardagligt och banalt som svenska KÖK. Tro mig, en regelbunden så kallad "Hemnet-knarkare", som studerar inredningsdetaljer och moderna planlösningar på lägenheter, dit jag absolut inte vill flytta.

Vi närmar oss nu både advent och julhelgen, och många vill gärna "hygge sig" i köket, laga extra god mat, baka och känna sig husmoderligt duktiga. Mormors pepparkakor, farmors pressylta och så vidare. Det vill säga: Om man har något kök. Överhuvudtaget. Har ni märkt att köken i svenska bostäder håller på att försvinna? Jodå, och det kallas för "öppen planlösning". 

Det är inte bara ettor på 31 kvadratmeter som tvingas härbärgera ett pyttekök med två spisplattor i en hörna av vardagsrummet, nej, även i större lägenheter har man tagit död på det ursprungliga köket och gjort en ny planlösning till förmån för ytterligare ett sovrum, större hall eller annat som kan motivera beskrivningen av "två och en halva" i annonsen. 

Jag läser just beskrivningen av "en sekelskiftsdröm i hjärtat av Stockholm" i ett hus byggt 1914, beläget på Östermalm. "Stilfullt renoverat", påpekar mäklaren, men för priset - 8 200 000 kr - får köparen inget kök. Om man inte dit räknar de små fyrkanter som är inlagda i ett hörn av det rejält krympta vardagsrummet på ritningen. 

För att inte tala om nybyggda bostäder, där "öppen planlösning" numera är regel. När man efterfrågar tanken bakom idén, får man alltid till svar att "det är så trevligt att prata med gästerna medan man lagar middagen", eller "då har man ett öga på barnen medan man bakar".

Struntprat för den som inte har krypande småbarn hemma och dessutom vill vara ifred utan pratplikter medan grytorna puttrar på spisen (och sprider sin ånga över möblemanget). Så låt oss en starta en räddningsaktion för Kökets Bevarande! Månne någon framsynt arkitekt kan värvas till denna?

Utrotningshotad miljö?

Viola, vart tog du vägen?

 

Bokannons från Bokus.com. Även
Adlibris säljer boken.

Sommartid kan man bli hängande över de mest märkliga böcker, men kriminalhistorier har jag alltid tyckt hör ihop med ledighet och semester. Och när jag såg att en journalist vid namn John Karlsson (pseudonym?) fördjupat sig rejält i detta sjuttiofem år gamla mysterium måste jag slå till och köpa boken. 

Viola Widegrens öde har länge fängslat mig, och jag kan fortfarande grubbla över vad som egentligen hände. Vart tog denna blott 17 år gamla flicka vägen den där decemberdagen 1948, då hon bokstavligen gick upp i rök från hemmet i Västerbränna, Helgums socken? Inte ens Leif GW Persson hade någon hållbar idé om detta när han tog upp landets mest uppmärksammade försvinnande i Veckans Brott (jag hade skrivit och frågat om något nytt framkommit). Kommer vi någonsin få veta, och vilken av de många teorier som florerar - bl a i en aktiv Flashbacktråd - är den mest troliga? Mord, självmord, olycka eller ett planerat försvinnande? 

Sant är att Viola aldrig lät höra av sig då hon i vredesmod efter ett gräl med sin far smällt igen dörren efter sig och lämnat hemmet utan både handväska och hatt, vilka blev kvar i huset. Efter ett tag gick fadern ut i vintermörkret för att leta efter Viola, i tron att hon var på utedasset eller i ladugården, men utan att finna det minsta spår. Detta oroade dock varken föräldrarna eller lillasystern; man gick lugnt till sängs och lämnade belysningen tänd för Violas skull. Men hon återkom aldrig.

Inte heller till Garnisonssjukhuset i Sollefteå, där hon under hösten vikarierat som sjukvårdsbiträde. -"Får jag stryk nu så kommer jag inte tillbaka hit ikväll", sade en resignerad Viola, hårt hållen i upptuktelse hemma i Västerbränna, till sina arbetskamrater på sjukhuset. 

Violas far fick betala ett högt pris för sina örfilar. Under kommande år, då dottern fortfarande var spårlöst försvunnen, spred sig att envist rykte i trakten om att hon blivit mördad och nedgrävd någonstans kring gården. Av sin egen far som låtit sin ilska gå överstyr. En häxjakt som pågick ända fram till faderns död. Då och då dök det upp rykten om att "Viola" hade varit synlig på olika håll i landet och till och med utomlands, men alltid falska. Siare och medier engagerades till en början, mer eller mindre trovärdiga, men Viola förblev borta.

Vad hände henne? Ända sen jag första gången läste om detta olösta fall har jag fascinerats av det. Lyckades Viola rymma med okänd hjälp? Tanken tilltalade mig, för vem har inte velat rymma från sina oförstående föräldrar under tonåren. Men hur bar hon sig åt, utan pengar, pass eller  kontakter?

Jag läser och forskar vidare, och nu börjar en teori att gro i mitt huvud efter den senaste läsningen. En av de mer eller mindre kufiska medierna kan haft rätt vid sitt besök i Västerbränna några år senare. I så fall hann inte Viola så långt från hemmet innan hennes unga liv tog slut. Men fadern var i så fall oskyldig, spåren pekar åt ett helt annat håll. Någon som troligen aldrig blev förhörd under utredningens gång.

Här en länk till en utförlig artikel på nätet, publicerad så sent som i december 2023, och med foto av huset varifrån Viola försvann för sjuttiofem år sedan.

Bokrelease från Recito

Omslagsbild från Bokus.com

Äntligen har min bok kommit från trycket och är nu redo att saluföras.  Den kommer att säljas i sommar i Ornö museum men finns redan nu hos nätbokhandlarna  Adlibris och Bokus. Man kan även köpa den från förlaget via Recitos Litenupplaga.se. till något billigare pris.

Boken är på 90 sidor, inkl 30 st svartvita fotoillustrationer. Den anknyter till en separatutställning som Ornö museum hållit i under de två senaste sommarsäsongerna på temat "Sommargästliv på Ornö".

Här lite mer information från baksidestexten:

"Marianne Condé var med sina föräldrar sommarboende på Ornö i femtio år, från 1953 till 2003. Här berättar hon utifrån sin far Jean Condés dagböcker om hur familjen från stockholmsförorten Gubbängen byggde sitt sommarparadis på Torsnäsudde, västra Ornö. Enkelt, opretentiöst och med stor  hjälp av kunniga skärgårdsbor och vänner.

Jean Condé förde redan från starten dagbok över familjens stugbygge på en tomt arrenderad av Sundby fideikommiss. Jean och hans hustru Ruths dotter Iris Marianne, sedermera etnolog och bibliotekarie vid Stockholms universitet, har nu varsamt redigerat dagboken och kompletterat med egna minnen och kommentarer. Jean Condé var även flitig som fotograf, och det är från hans fotoalbum samtliga bilder är hämtade."

Författaren med sommarlekkamrat.
Bild från bokens baksida.

De som befinner sig i Stockholm med omnejd kan också kontakta mig och köpa boken direkt ur hand.

Butiken som helst inte sålde

 

Vårrengöring. Fri bild från Pixabay.com

När jag drar omkring på min motvilliga dammsugare hemma inser jag att den sjunger/suger på sista versen. Efter sexton års slitage måste man numera böja sig ner och stoppa in damm och skräp i sugfötterna, som vid matning av en motvillig åldring. Och då kommer jag att tänka på den lilla butiken i centrum, där man sålde allt som hade med dammsugare att göra, inklusive tillbehör och påsar till alla modeller. Att besöka den var en upplevelse av icke-kommersiella mått. 

Först måste öppettiderna kontrolleras noggrannt: man öppnade sent på förmiddagen, höll öppet ett par timmar och stängde sedan mitt på dagen för en lång och närande lunch. Väl tillbaka återstod ett fåtal timmar före stängning, och det var då jag brukade infinna mig.

Lokalen var så liten att fler än två kunder inte hade plats att vänta på golvet, den tredje fick stå utanför. Det var sällan kö, utan för det mesta folktomt i butiken. Ägaren befann sig nämligen en trappa ner, men hade inte tänkt på att installera en ringklocka. Så det gällde att ropa högt och tydligt i omgångar innan ett grymtande "kommer, kommer" hördes och ett rufsigt äldre manshuvud dök upp från underjorden. 

Denne Orfeus hade inga problem med att sälja dammsugarpåsar, men att botanisera bland andra varor var inte populärt. Vid ett tillfälle fick jag syn på en behändig liten bokdammsugare och utstötte ett förtjust skrik.

- "Preciiis vad jag behöver! Vad kostar den?" 

- "Näää, den ska du inte ha, den säljer jag inte till dig!"

- "Varför inte det? Mina bokhyllor är helt igendammade."

- "Näää, den ska du inte ha, den är inge' bra. Jag säljer inte den till dig!"

Att döma av den förgrymmade uppsynen var det ingen idé att argumentera, Orfeus hade bestämt sig.

En annan gång nämnde jag att jag (redan då) behövde byta ut  min gamla trötta dammsugare.

- "Vad har du för märke och modell?"

- "En Bosch logo 1800".

- "Ja, men den är bra, den ska du behålla och inte byta ut". 

Det har gått flera år sen dess och jag sliter fortfarande Boschen på mina mattor. När jag häromdagen fick för mig att kolla upp den lilla butiken på nätet, fann jag denna text:

"Obs: tyvärr måste vi meddela att denna butik som sålt dammsugare och dammsugarpåsar på Drottninggatan i Stockholm i mer än trettio år nu har stängt, så vi rekommenderar dig som kund att köpa dammsugarpåsar på nätet eller vända dig till en annan välsorterad butik i din närhet."

Visst är det sorgligt med butiksdöden, men ändå tur att Elgiganten finns.

Duger ännu i många år.
Fri bild från Pixabay.com

Vive le roi!

 

Carl XVI:e Gustaf, 2023.
 Foto: Bengt Nyman, Vaxholm.
Från Wikipedia.se.

Ingen har väl missat att vår konung, Carl XVI:e Gustaf firar guldjubileum på tronen i år. Det räcker med en blick i TV-tablåerna de senaste veckorna; bara under en enda dag, måndag den 4 september, visades tre olika program med kungen i fokus: "Kungen och jag" (TV1), "Kungens innersta krets" (TV3) och "Tronen" (TV4). Och för säkerhets skull mjukstartade TV1 i förra veckan med en timslång intervju med prins Daniel, prinsessgemålen, som tilltalades med "HKH" (Hans Kunglig Höghet). Född Westling - vad skulle det brittiska hovfolket säga om det?

Som historienörd måste jag ta mig igenom samtliga program, i hopp om att hitta några unika nya rön om ätten Bernadottes senaste företrädare på tronen, helst insatt i ett historiskt sammanhang. Kungahus har ju alltsedan den förste valde och krönte konungen haft ett stort och ofta avgörande inflytande på världshändelser, inte minst i Europa. De har knutit och brutit allianser, startat krig, slutit fred, stiftat lagat och regerat i stort sett enväldigt genom historien. Framför allt har de varit livskraftiga och förökat sig flitigt, se bara på drottning Victoria och prins Albert. Även vårt kungahus har tänkt på successionen, så säg inte att monarkin är död. 

Och vad fick tittarna veta i dessa intervjuprogram på bästa sändningstid? Svar: Ingenting nytt eller intressant. De intervjuande journalisterna var så tagna av att befinna sig i majestätets närhet att de inte kunde formulera en enda vettig fråga. Karin af Klintberg, svassande i slottsrummen, ägnade åtskillig intervjutid kring frågan om hur hon skulle titulera kungen, och om hon eventuellt skulle giljotineras om hon råkade "dua" honom. Vilket trams! Lite senare i programmet mumlade hon i mikrofonen att "kungen är minsann ingen lök som låter skala sig lätt", men så är han ju också "en fyrtiotalist som har svårt att tala om känslor". Dubbeltrams! Vad hade hon förväntat sig? Intima förtroenden inför tio miljoner svenskar? 

Hur står kungen ut med allt detta enfaldiga pjoller hos media, och då har vi ändå inte nämnt skvaller- och dampressen? Aldrig en intelligent eller utmanande fråga, nervösa och okunniga intervjuare, som kräver ett korrekt och höviigt bemötande tillbaka. Ständigt betittad, granskad och alltför ofta feltolkad. Och nu alla dessa minnesprogram, som vevas om och om igen på flera tevekanaler. Jag kommer att tänka på prinsessan Diana, som lär ha suckat i en intervju, att "I am so goodamned tired of Diana. And, mind you, I AM Diana". 

Med tanke på allt mediabrus, som förmodligen kommer kulminera kring den 15 september i år, så borde kungen kanske modifiera sitt valspråk till "För Sverige hela tiden". Men låt oss hoppas att "folkets kärlek [blir] hans belöning" (Carl XIV Johans valspråk).

Lite ensamt?

Foto: Marko Milivojevic. Fri bild från pixnio.com.