 |
| -"Lämna mig inte ensam!" Fri bild från Pixabay. |
Häromdagen kunde man höra Hesa Fredrik ge upp sin stämma över taken, eftersom det var första helgfria måndagen i månaden. Exakt klockan kl tre på eftermiddagen som stipulerat, så ingen greps av panik. Annat blir det om kriget eller krisen kommer, speciellt det förstnämnda, enligt MSB:s gula broschyr som skickats ut till landets invånare under hösten.
Vi anmodas att bunkra upp med konserver, vatten, batterier, nödradio och tändstickor etc, likt en fjällvandrare som tänker sig gå hela Kungsleden. Men det knepigaste blir ändå den bristande tillgången på skyddsrum för stadsfolket, som förmodligen tvingas fly till tunnelbanestationer under jord, precis som Londonborna under Blitzen 1940. Och till skyddsrummen får man inte ta med sig vad som helst, inte sina husdjur, oavsett sort och storlek, förklarade en man från MSB i ett nyhetsinlägg på TV.
Som boende i ett ovanligt hundtätt stadsområde vill jag helst inte uppleva slagsmålet när en dalmatiner ska in och en tvåbent åldring måste ut. Så jag undrar: hur gjorde de djurkära engelsmännen under kriget? Svaret förskräcker när man googlar.
På sajten Quora.com/How-were-pets-treated-by-the-sheltering-British-during-the-London-Blitz läser man med stigande förskräckelse att utbrottet av Andra världskriget ledde till en massiv slakt av britttiska husdjur, speciellt i London. Under en enda vecka avlivades så många som 750 000 engelska husdjur, förmodligen en förtvivlad åtgärd efter att ha tagit del av NARPAC:s (motsvarigheten till MSB) pamflett och det bistra rådet:
"If you cannot place them in the care of neighbours, it really is kindest to have them destroyed".
Som före detta hundägare brister jag i gråt vid ordet "destroyed". Hur då? undrar man, och vill inte ta tanken vidare. Men ett hopp för husdjuren fanns det ändå under WW2: The Anderson Air Raid Shelter. En uppfinning av vetenskapsmannen och politikern Sir John Anderson, ledare av the Ministry of Home Security, som gav ingenjören William Patterson i uppdrag att skapa ett litet och billigt bombskydd i korrugerad plåt, som kunde placeras i en trädgård. Under februari och augusti 1939 fanns redan 1,5 miljoner Andersons på plats i särskilt bombutsatta områden, och vid krigsslutet hade de vuxit till 3,5 miljoner i hela landet. En del av dem finns fortfarande kvar i engelska trädgårdar, övervuxna med gräs och växter, men ömt vårdade som kulturhistoriska minnesmärken.
Så jag uppmanar alla hund- och djurägare med tillgång till mark att i god tid studera hemsidan för Anderson shelters och dess bilder, bygginstruktioner och kontaktuppgifter. Här finns inga förbud mot pälsklingar av vad sort de vara månde, och man kan dessutom välja shelter-modell efter behov och smak.
 |
| Brockleymodellen, London |
 |
| Leicestershire-modellen |
 |
| Nottinghammodellen. Inget för småvuxna. |
